Peace

Om man ska ranka alla världens mest förutsägbara tråkigheter kommer detta rätt högt:

Ett band som kallar sig för Peace har släppt en EP som låter som låter lite som en blandning av den lite äldre brittiska indievågen (Libertines etc.) och den senaste brittiska indievågen (WU LYF etc.). Och ja, medlemmarna ser ut exakt som du nu föreställer dig att de ser ut.

Men det är faktiskt inte så tokigt alls. Birminghambandet har nyligen släppt sin första EP vid namn Delicious och därigenom förmodligen redan försäkrat sig om att omskrivas i NME för år framöver. Men till skillnad från många av de brittiska band som tidningsjätten ofta hyllar framstår Peace som ett variationsrikt projekt. Om Bloodshake är den stora hiten – vars gitarrhook för mig personligen kvalar in som catchigast sedan Cloud Controls There’s Nothing In The Water We Can’t Fight – med en upptempostruktur som rusar in i ett avslutande crescendo (alltså likt den sångstruktur WU LYF riktade strålkastarna mot 2011) är California Daze en balladliknande sak som delvis påminner om Girls senaste skiva.

Avslutningen på den fyra spår långa EPn skiljer sig också märkbart mot många av de brittiska gitarrbanden. 1998 (Delicious) är över tio minuter lång och ett stort virrvarr av krautig noise. Låten har mer att göra med Swans och Spiritualized än Foals, om man säger så.

Väljer Peace att under nästa år släppa ett helt album kommer de med största säkerhet resa sig som en av de nya giganterna inom den brittiska gitarrockvärld som aldrig sover. Tills dess har de givit oss 20 alldeles utmärkta minuter att lindra väntan med. Bloodshakes fyra känns redan som en brittisk anthem i miniformat.

Lyssna på Peace här.