Pete är ett geni

Skulle Babyshambles dyka upp ? Det har varit lite utav en snackis sedan Arvika bokade dem. Man vet ju inte riktigt med Pete, antingen har han väl glömt passet eller så åker han fast för narkotika innehav. Han verkar ha lurat den svenska tullen i år, för han stod på Arvikas största scen igår. Men Pete ställer alltid till men jäkla scen även om han kommer på plats, vi minns Nazi-hälsningen i Tyskland på hans soloturné och allmänt tjafs. Han är en idiot, men samtidigt ett geni. Ingen kan ta ifrån hans känsla för att skapa musik, det spelar ingen roll om det är Babyshambles, Libertines eller om det är solo. Allt som oftast är framgången ett faktum. Han är en sann rockstjärna, med skit under naglarna, älskad av pressen och med skandaler som haglar tätt. Det är svårt att inte gilla Pete.

Nio minuter sen kliver han först upp på scenen, och publiken är smått euforisk. Pete känns relativt lugn och sansad, han tänder en cigg och kickar sedan igång festen med Delivery följt utav Carry up on the Morning. Shotter’s Nation är faktiskt en riktigt fin platta, och den andas vädligt mycket Storbritannien, kanske inte så konstigt. Den brittiska indiemusik har fått fäste världen över, och Arvika verkar alltid ha gillat Londons storheter (läs Bloc Party och Hot Chip). Sverige överlag är svaga för brittisk indierock, vilket går hem hos de flesta indiekids, och Babyshambles är lite utav Sverigefavoriter. De har ju lirat på Hultsfred inte bara en gång utan två, och så sent som förra året lirade Babyshambles på Peace & Love.

Det är lite oväntat att Pete ser såpass bra ut, iklädd svart kosytm, röd sjal och den obligatoriska stråhatten om man råkar heta Doherty i efternamn. Han kunde lika gärna kommit upp sliten och smutsig som en ur publiken. Det är lite det som är grejen med Pete, man vet aldrig. Stundtals känns det som att Pete tagit sig lite i kragen, för han är en fantastiskt vokalist ikväll och dansar omkring som bara Pete kan. Men sedan mumlar han på otydlig brittiska i mellansnacket, och jag bara ler.

Publikerna är med på noterna och så fort Pete klappar lite i händerna, klappar stora delar av publiken med. Det är  Killamangiro trappar upp stämningen, men kvällens och dagens största stund är finalen med klassikern Fuck Forever. Det är allsång som får både Anders och Lotta att häpna, och publiken hoppar och klappar i takt. Det här är kvällens ögonblick, helt klart. 60 minuter får vi, och jag är full av lycka.

Pete kan ju inte bara genomföra ett gig, givetvis måste en smärre skandal inträffa för att leva det rockstjärneliv han lever. Det verkade inte vara några problem att få upp Pete på scen, probelemet är snarare att få honom att gå av. Efter de 60 minuterna återvänder han nämligen ut på Vintergatan, främst för att polisen väntar bakom Vintergatan för misstankar om ringa narkotika brott. Men vad vore Pete utan en skandal ?