Pop för själen

Jönköpingsbandet gör entre inför en alldeles för liten publik. De är ett av Sveriges mest underskattade band, och Atehna är långt ifrån fullt. Inte ens i närheten. Det hindrar inte The Mary Onettes från att bjuda på en konsert innehållande det. Det är popkarameller, svett, tårar och kärlek, det är äkta och det är texter som går rakt in i själen tack vare vackra popmelodier. De spelar enkelt utan krusiduller och gör allt rätt. Frågan är dock varför publiken uteblir ? Kan besökarna på Sveriges största festival inte den svenska indiescenen eller har man bara olyckligtvis missat The Mary Onettes?

2008 dök skivan The Mary Onettes upp framför ögonen på mig, nu 2010 flyger tankarna iväg till sena nätter i Växjö. Sveriges näst regnigaste stad, och massa indiemusik på våra smårum. Vi lyssnade på varenda litet indieband värt namnet och Mary Onettes fanns givetvis med i samlingen. Trots solljuset utanför den skuggbelagda scenen Athena, mörknar det framför ögonen när Void dånar ut. Det känns som att klockan är två på natten och regnet öser ned och vi snackar festival, jag slår mig nästan på käften för att vakna upp ur dagdrömmandet och inse att jag befinner mig i ett soligt Borlänge.

45 minuter går alldeles för snabbt, men nivån är hög, och jag ser svetten rinna från såväl band som publik. Linnet klibbade fast och jag gungade in i klubbland när Lost drabbade samman. Jag vaknar upp, och inser att det här var en spelning utöver det vanliga.