PREMIÄR: Steve Buscemi’s Dreamy Eyes – ”Call Out”

Byter ut charmig janglepop mot slående postpunk. 

Det var redan i januari som vi började bli lite småkära i Steve Buscemi’s Dreamy Eyes, både tack vare det strålande bandnamnet och den jangliga debutsingeln Desire. Mittenpartiets emotionellt florerande gitarrslinga, det konstanta postpunkdrivet och koncentrationen av 80-talets bästa guldkorn till ett enda spår – till synes var det verkligen hela paketet. Nu visar det sig att kvartetten har ytterligare ett par ess i rockärmen, om inte en hel kortlek.

Uppföljarsingeln Call Out inleds med en frostig och mysteriös ljudbild – som röken ifrån andetagen under en minusgradig vinterpromenad och utgör dess grund. Den chorusdränkta gitarren tillsammans med en skimrande syntmelodi replikerar varandra totalt sömlöst genom låtens första hälft. I samband med låtens kamouflerade smygcrescendo och den tillhörande frenetiska urladdningen; det orkanformade postpunkklimaxet – har vi redan skrivit en lapp på skollunchen och frågat om vi får chans på dem. För det är fullkomligt oemotståndligt att inte förälska sig i Steve Buscemi’s Dreamy Eyes när outrot ljudit klart.

Medan vi hoppas på att de kanske gillar oss tillbaka passade vi på att intervjua dem, där de bland annat berättar om bandnamnets ursprung, lite oväntade framtidsdrömmar och visar upp sin delade kärlek för tranbärsjuice.

https://soundcloud.com/steve-bs-dreamy-eyes/steve-buscemis-dreamy-eyes-call-out/s-O2fWg

När insåg ni den drömlika kvalitén i Steve Buscemis ögon?

Siri: Det har jag alltid vetat. Vem vet inte det liksom? Dock var det här en liten miss, för egentligen skrev vi Steve Buscemi’s Dreamy Ass från början, så det blev ett litet stavfel…

Elias: Om ni kommer hem till Siri och Tilde och om man kollar på era affischer där, det är ju bara bilder på Steve Buscemis rumpa från alla filmer han har varit med i! Och det är ju väldigt spännande.

Siri: Men folk hade så svårt att veta så vi bytte till Eyes.

Tilde: Vi ville inte vara för explicita…

Elias: On the real though, när jag insåg hans vilka drömska ögon han hade – det finns en meme med en liten unge med pottfrilla, där de bara har klistrat in Steves ansikte på honom. Det var därifrån jag blev helt besatt.

Vid första intrycket på Desire kändes ni som ett friskt andetag i janglepoppen, men nu på Call Out vet vi inte riktigt vart vi har er. Är det ett stilbyte på horisonten, eller kör ni bara ert eget race och struntar i genrebegränsningar?

Tilde: Vi kör vårt eget race och struntar i genrebegränsningar.

Edvin: Nästa fråga.

Tilde: Haha, japp.

Elias: Men det är ju verkligen så.

Edvin: Vi vill ju visa att vi inte spelar janglepop.

Elias: Vi kör egentligen inte janglepop. Ifall man kollar på alla andra låtar vi har så är Call Out mer vårt sound.

Siri: Alltså, jag trodde ju vi körde metal. Sen började alla skriva att vi var indie.

Elias: Det är en definitionsfråga. Vi började ju som polkathrash.

Vilken stad gör bäst pop, Stockholm eller Göteborg?

Tilde: Det är ingen tävling hörni, alla gör bra musik!

Elias: Helt ärligt, om vi ska säga bra pop, då är det fan Pajala alltså.

Tilde: Nej, det är ju bara hiphoppare som kommer ifrån Pajala. Så här är det: dubstepproducenter och hiphoppare som tillsammans gör låtar och skickar in till P3 Osignat – alla de är från Norrland.

Siri: Jag gillar pop från USA.

Tilde: Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Jag kollar inte vilken stad de kommer ifrån, jag lyssnar bara på musiken…

Edvin: Det är ju sällan det är bra popband ifrån Stockholm.

Tilde: Göteborg är väl bättre. Men det ska vi se till att ändra på.

Elias: Men Edvin, du föreslog någon annan stad egentligen?

Edvin: Eskilstuna! Men de är ju bra på rock. Typ. Fast pop.

Elias: Shoutout till Kent, rest in peace.

Om ni hade fått göra en signaturdrink – vad skulle den innehålla?

Elias: Alltså, min kompis brukar definiera mig som ”absolutist”, så om jag hade en drink skulle det vara Absolut Vodka. Med tränbärsjuice i.

Siri: En blandning av en Mojito, en Amaretto Sour och tranbärsjuice.

Tilde: En fatöl med tranbärsjuice på sidan. Men vi dricker inte drinkar, vi har typ inte råd.

Edvin: Ja, vad är det för jävla posh-fråga det här?

Elias: Däremot, en Arnold Palmer är fett nice. Hälften iste, hälften lemonad. Annars är ju saft en typ av drink.

Hur långt har ni vågat drömma om er framgång? Stannar det vid Way Out West och ett utsålt Debaser Strand, eller siktar ni mot att headlina Coachella och att bli bästisar med Taylor Swift?

Tilde: Är Coachella det främsta man kan göra eller?

Elias: Jag tycker verkligen inte det.

Edvin: Bara för att Dolores Haze gör det behöver inte vi göra det.

Tilde: Jag tänker typ… Tele2 Arena.

Elias: Vet ni vad jag säger? Jag säger att Storstugan i Vaxholm är drömscenen för mig. Nära hem – man behöver inte resa så mycket.

Edvin: Jag säger nog ett utsålt Jazzhuset, först och främst.

Elias: Helt ärligt dock, jag drömmer faktiskt om att få spela på Berns. Det är en så jävla fin lokal.

Siri: Jag skulle vilja ha mer än ett streck på Spotify. Så långt drömmer jag.

Tilde: Jag vill spela på Studion igen, det är min dröm.

Elias: Men jag känner att ni peakade på er andra spelning, alltså [Concrete Wave] körde ju på Kungsträdgården.

Siri: Jag och Tilde spelade där med vårt gamla band, då var vi typ 14 år. På Ung 08-festivalen… behövde jag ju inte nämna.

Elias: Drömmen är ju Kungsträdgårdens stora scen, så vi kan skrika ”Kungsträdgården! ÄR NI MEEEEED?!”

Tilde: Way Out West vore ju också kul. Men jag känner mest… Coachella, nej.

Elias: Våga vägra Coachella. Det är Lollapalooza som gäller här. Eller Woodstock. Jag tycker att de borde återinföra Woodstock. Fast i Vaxholm. Men seriöst – jag säger att Berns är drömmen för mig, men som band är det Kungsträdgårdens stora scen. Helst under Ung 08 eller We Are Stockholm, så att vi kan få spela ihop med coola elektroartister.