Efter en hyllad debut-EP, Indigo Child, presenteras nu Raurys fullängdsdebut All We Need. Atlanta-sonen har genom sitt genreöverskridande artisteri blivit en bloggfavorit som lyckats bidra med en ny förgrening till den amerikanska hiphopscenen. Albumet ifrågasätter vår samtid och fungerar som en vädjande uppmaning till den nya generationen: vart är vi på väg?
Det första man möts av i öppningsspåret All We Need är ett syntintro som hämtat från yttre rymden. Något som enklast kan beskrivas som de kolossala ljudbilderna som brukar dåna vid uppstarten av några av världens största elektronikprodukter. Snabbt övergår det till en gitarrplinkande folksång som uppmanar den framtida generationen att bana vägen för förändring. Efter bland annat ett trumpetsolo avslutas spåret med något som låter mer som traditionell rap och den nästintill ambivalenta diversiteten som Raury besitter som musiker introduceras i ett spår. En symbios av folk, hiphop, soul och rock. Det är lägerelds-rap från Atlanta som knappast hör hemma på en strippklubb, den sedvanliga arenan för ny rap i staden.
Raury berättar i en intervju med BBC att han i samband med skapandet av All We Need återupptäckt Marvin Gaye och det märks. Det flowerpower-doftande albumet är såväl en vädjan om att få ett stopp på världens alla orättvisor som det är en uppmaning till kommande generation att bana vägen för en förändring. Även om det förekommer personliga reflektioner av 19-åringen så landar majoriteten av texterna i dessa Lennon-liknande funderingar.
“Talkin’ ’bout a revolution
Talkin’ ’bout a new reunion
Who is bold enough to do it?
Do you feel the power of music?”
Trots att man ibland lämnas med samma gnutta av naivitet som man kan känna när man tänker på 70-talets hippierörelse så är texterna uppfriskande. Du omringas av en ungdomlig ingivelse av förändring. En känsla som snabbt känns väldigt främmande. Det slår mig hur ovan man är vid att höra en ung artist tala till sin publik på ett sådant sätt idag. Ett barn av internetgenerationen som söker efter svar.
Killen med den stora stråhatten har mycket att säga och målar med många penslar, ofta på en och samma gång. Det är inte varje gång han lyckas samla denna genremix till en enhetlig massa men när han gör det så låter det fantastiskt. Som i Peace Prevail där Raury reflekterar över sin musik, sin stad och världen han är en del av till ett hopkok av folk, jazz och rap. Allt med ett lånat flow som omgående för tankarna till en annan rap-visionär baserad i Atlanta, André 3000.
Trots stunderna av närmast triviala rader så är det svårt att inte lyssna på vad Raury har att säga. Det är musik och tankar som söker efter svar. Av en artist som försöker komma till rätta med vad han vill förmedla. Det bådar gott för en av dagens mest intressanta artister. Och det bådar gott för kommande generation.