Dry Cleaning tycks be om ursäkt – åtminstone visuellt. Albumomslaget till nya Secret Love kan nästan ses som ett slags botgöring efter det svårsmälta omslaget till 2022 års Stumpwork. Vad som egentligen hälls över ögat på bilden, om det är för att fräta eller rena, spelar dock snabbt mindre roll. För när Secret Love börjar snurra är det bara att blunda, luta sig tillbaka och konstatera att Dry Cleaning har gjort sitt hittills starkaste album.
Bandets postpunk finns fortfarande där, släpande som en trygg snuttefilt genom varje låt – en filt de inte riktigt vill släppa taget om, men heller inte låter kväva musiken. Här finns tydliga ekon av den rakare och stökigare punkigheten från tidigare album, men Secret Love är märkbart mer mångsidigt. Dry Cleaning vågar ta steg framåt, kombinera uttryck och utforska nya genrer utan att tappa sin identitet.
Det är också bandets första album utan John Parish som producent. I stället har Cate Le Bon tagit plats bakom spakarna, och samarbetet är en fullträff. Resultatet låter som om Le Bons konstpop placerats i ett upp-och-nedvänt Stranger Things-universum – mörkare, råare och mer ondskefullt än hennes tidigare produktioner. Här ryms blues, doom och konstpop sida vid sida, vilket ger albumet både tyngd och oväntad lekfullhet. Ett exempel är ”My Soul / Half Pint”, där ett märkligt och charmigt pianoklinkande smyger sig in halvvägs genom låten.
Florence Shaws karaktäristiska spoken word levererar som vanligt ironiska, ofiltrerade tankar och observationer av vardagen. I ”Evil Evil Idiot” redogör hon lugnt för sin förkärlek för bränd mat och mikroplaster som den har blandats med – och skräms inte av forskning som visar på dess cancerframkallande effekt. Och hon vill inte bli uppläxad om det.
Secret Love är Dry Cleanings mest mångfacetterade, roligaste och tveklöst bästa album hittills.