The National – Trouble Will Find Me ”You should know me better than that”, upprepar Matt Berninger i öppningslåten I Should Live in Salt. Men att lära känna The Nationals frontman är inte det enklaste, åtminstone inte om man försöker gå genom musiken. Det har sagts att nya Trouble Will Find Me inte lär bli lika personlig som triumferna Boxer och High… av David Winsnes
Grim Tower – Anarchic Breezes Grim Tower är ytterligare ett projekt från den kanadensiska gitarristen, sångaren och låtskrivaren Stephen McBean, som kanske mest är känd som frontman i Vancouverbandet Black Mountain. Black Mountains psykedeliska indierock är en bra referens även när det gäller Grim Towers debutskiva Anarchic Breezes, även om fokus här ligger åt det mer folkrockiga hållet. Grim Tower är ett samarbete… av Johan Alm
Wild Nothing – Empty Estate Om både Gemini och Nocturne, Wild Nothings senaste fullängdare, är enkla hyllningar till den gitarr- och synthbaserade drömpopen är Empty Estate den totala motsatsen. Den röda tråden är vid första lyssningen ickeexisterande. Hela EP:n, från början till slut, är bara ett enda stort förvirringsmoment, ett rörigt kaos. Det låter inte som någonting Wild Nothing gjort… av Olivia Nordell
She & Him – Volume 3 Volume 3 är, rätt logiskt, nummer 3 i raden av She & Hims diskografi, med deras julalbum A Very She & Him Christmas borträknat. När debuten Volume 1 kom 2008 hade det lika gärna kunnat bli ännu ett av de bortglömda albumen av filmstjärnor som ska ”försöka sig på en annan bransch” och misslyckas. Men… av Olivia Nordell
Ghostpoet – Some Say I So I Say Light För en musiker vars största behållning på debutalbumet var originalitet är andra plattan alltid problematisk. Överraskningsmomentet som gör lyssnaren uppspelt över det nyskapande är ofta borta. The xx fick från vissa håll kritik för att ha hållit sig för nära debuten på Coexist och Beach House berättade i en intervju med Pitchfork om sin frustration… av Jon Egerlid
Savages – Silence Yourself När ett band slussas in i bloggarnas och den webbaserade musikjournalistikens hajpmaskineri slutar det oftast med att hajpen vida överstiger verkligheten. Med tanke på den otroliga hajp som har omgett Savages sedan tidigt 2012 vore det inte speciellt förvånande om så också var fallet denna gång men Savages är ett av de få band vars… av Johan Alm
Thee Oh Sees – Floating Coffin Alla som såg Thee Oh Sees på What We Do Is Secrets minifestival i Stockholm förra året vet vilket otroligt energiskt liveband de är. Den energin karakteriserar bandets inspelade musik också, liksom den imponerande takt de släpper ny musik i. Sedan bandet slutligen valde att kalla sig just för Thee Oh Sees 2008 har de… av Johan Alm
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig Håkan Hellström har alltid sprungit ifatt mig, vart jag än befunnit mig. Om det så varit med gråten i halsen, dekadenta nätter eller kärleksfulla leenden. I en sjömanskostym har han alltid snubblat fram, varit ett oskrivet blad som skrivit in sina blödiga historier i våra brustna hjärtan. Vi har fått se livets mörka och ljusa… av Redaktionen @ Festivalrykten
Sonjagon – I Am Terra The Earth EP När Sonjagon släppte sin debutskiva Arches skrev PM Jönsson i sin Sonicrecension att de var ett av de stora framtidshoppen enligt den svenska musikbranschen. Jag förstod aldrig riktigt vad han fick det där ifrån. Det kanske stämde, det han skrev, alla kanske faktiskt pratade om Sonjagon för fyra år sedan. Men min känsla är att… av David Winsnes
Kurt Vile – Wakin on a Pretty Daze Kurt Viles debuterade med Constant Hitmaker 2008 och under de följande två åren etablerade sig Vile sig som en lovande artist, men det var ändå en bit kvar till ett riktigt erkännande. Det kom till slut, två studioskivor och tre EP-skivor senare, med 2011 års Smoke Ring for My Halo som blev Viles ordentliga genombrott. Helt plötsligt… av Johan Alm
The Knife – Shaking The Habitual Att följa upp Silent Shout känns nästintill omöjligt. Förmodligen har syskonen Dreijer gjort ett av 00-talets mästerverk, en skiva som redan ses som en klassiker och som gett en hel generation inspiration. Då handlade det till stor del om hur de på ett kompromisslöst sätt förde samman pop och electronica. Sju år senare har de… av Redaktionen @ Festivalrykten
James Blake – Overgrown Den elektroniska och dubstepdoftande musiken James Blake så vackert cementerade på sina tidiga EP-skivor CMYK och Klavierwerke kändes inte på något sätt ofärdig. Det var en unik och fräsch tolkning på genren och låtarna kändes varken tomma eller fattiga på idéer. James Blake hade egentligen ingen anledning att lämna genren bakom sig, även om den… av Martin Kørra