Vampire Weekend – Father of the Bride Vilka är Vampire Weekend år 2019? New York-bandet som introducerade sig för världen som popmusikens motsvarighet till Fredrik Lindström – högutbildade, välbärgade och lika folkligt putslustiga som dödligt seriösa – har varit frånvarande i hela sex år. Under denna tid har bandets virtuos, Rostam Batmanglij, hoppat av för att gå vidare som soloartist och producent… av Jesper Ramkloo
ShitKid – [DETENTION] Sveriges största skitunge är tillbaka för att himla med ögonen i skolbänken. Tänk amerikansk chick flick från tidigt 2000-tal så är estetiken spikad. Tänk sen på att den nonchalanta (filmen själv skulle säga bitchiga) tjejen längst bak i klassen tuggar tuggummi med öppen mun och du är där. Hade det varit Jack Blacks School of… av Moa Björkman
Sunn O))) – Life Metal Sist jag var på en Sunn O)))-spelning somnade jag. Det var fantastiskt. På gränsen mellan sömn och medvetande blir en snårskog av gitarrfeedback en förtrollad plats. Många menar att Sunn O))) är det postmoderna hipstertramsets absoluta slutstation, men de är i själva verket ingen bluff. Deras transcendentala ljudkonst är helt uppriktig, precis som (majoriteten) av… av Erik Blohmé
Local Natives – Violet Street För att vara ett band som kallar sig Local Natives så har deras musik ironiskt nog alltid präglats av en oerhörd rotlöshet. Sedan den omedelbara och solskensdränkta debuten har de vandrat utan tydlig riktning eller mål, mer likt nomader på genomvandring än lokala urinvånare. Bandets andra album, Hummingbird var ett betydligt mer avskalat och sobert… av Jesper Ramkloo
Club Night – What Life Club Night är maximalister i ordets rätta bemärkelse. Redan 2017 introducerade sig bandet från Oakland med den lika kaotiska som oklassificerbara EP:n Hell Ya, och under deras paraply rymdes influenser från både Midwest-emo och postpunk i en godtycklig blandning – “like four bands crashing into each other in slow motion”, som The Fader uttryckt det…. av Jonathan Bonn
Lizzo – Cuz I Love You Det går två röda trådar genom allt Lizzo gör: det höga värdet hon sätter på sig själv, och den enorma glädjen hon har för att göra musik. Att lyssna på hennes låtar är som att kliva ned i ett varmt bubbelbad av självdyrkan och eufori. Lizzos namn har kanske inte hunnit lägga sig på allas… av Linna Fogelberg
Show Me the Body – Dog Whistle Ända sedan Show Me the Body gav ut mixtapet Corpus I så har de försökt radera alla riktlinjer och regelverk för vad ett band ska vara. Målet verkar vara att skapa någonting så inkluderande som möjligt, både gällande besöksklimatet på sina spelningar, men även musikaliskt. De strävar nämligen efter att alla personer oavsett kön, bakgrund… av John Jonsén
Kornél Kovács – Stockholm Marathon Musikskapande har tidigare varit något Kornél Kovács sysslat med på egen hand. Debutalbumet The Bells från 2016 var resultatet av att i flera år ha suttit ensam i mörker. I en intervju med Nöjesguiden berättar nu Kovács, att han efter ett ha brutit upp med sin flickvän i somras, behövt flytta tillbaka till sin gamla lägenhet… av Andreas Hörmark
King Gizzard & the Lizard Wizard – Fishing for Fishies Musik ska byggas utav glädje. Av glädje bygger man musik. Det är något både Lill Lindfors och King Gizzard & the Lizard Wizard är fullt medvetna om. Sju år och fjorton vitt skilda album in i karriären är det tydligare än någonsin att det australienska sjumannabandet grundar allt sitt skapande i en ren och ohämmad… av Jesper Ramkloo
The Tallest Man on Earth – I Love You. It’s a Fever Dream. Åtminstone undertecknad rynkade skeptiskt på näsan när Kristian Mattson inför släppet av nya plattan i en intervju sa att han denna gång har försökt att hålla sig undan från att skriva om uppbrott. Ekvationen verkade inte gå ihop – vad är en The Tallest Man on Earth-platta utan melankoli och kärlekstrassel? Eller, för att hårdra… av Maja Björsne
Bruce Hornsby – Absolute Zero Det sägs att man aldrig bör träffa sina hjältar – det är helt enkelt ämnat till att bli en besvikelse. Rådet må vara gammalt och utslitet, men också ensidigt, för det förtäljer inte hur mötet skulle uppfattas av hjälten. Det kanske är ett grovt antagande att göra, men att som hjälte möta sina beundrare kan… av Jesper Ramkloo
Band of Skulls – Love Is All You Love Den största musikjournalistiska floskeln man kan spotta ur sig år 2019 är att rocken är död – att den tidigare så stora och inflytelserika genren inte längre existerar eller är relevant i dagens musikklimat. R.I.P. in peace, gitarren. R.I.P. in peace… Men den största musikjournalistiska floskeln man kan spotta ur sig år 2019 är förstås… av Jesper Ramkloo