The 1975 – A Brief Inquiry Into Online Relationships The 1975 är inte främmande för konceptplattor. De två föregående albumen är båda hisnande långa, och som för att överkompensera för debutens kortfattade albumtitel (The 1975) har efterföljande också fått ovanligt långdragna namn. Britterna tycks verkligen avsky det kortfattade och koncisa. A Brief Inquiry Into Online Relationships är inget undantag och återigen är The 1975 fångna… av Freja Wehrling
Julia Holter – Aviary I vad som kan kännas som hopplösa tider är det inte svårt att finna sig handfallen. Skjutningar efter skjutningar med hatiska motiv, klimathot värre än vi någonsin förutspått, vapen tillverkade i väst som används för att döda skolbarn i öst, rättigheter som inskränks medan vi försöker glömma att skogarna bokstavligen brann i somras, och fortsätter… av Nikolas Berndt
MØ – Forever Neverland Med dagens mått räknat har det gått evigheter sedan MØ släppte sitt debutalbum. I en värld där popartister dyker upp och försvinner snabbare än vad Spotifyspellistorna hinner med, finns det en svårighet i att fortsätta vara relevant. Denna bragd har dock danskan Karen Marie Ørsted lyckats med. Singlar, där hon både verkar själv och tillsammans… av Freja Wehrling
Tim Hecker – Konoyo Det finns något motsägelsefullt med Tim Heckers senaste släpp Konoyo. Å ena sidan vägrar den stelna till en konventionell form, eller någon form alls. Hecker skyr alla sorters rytm och traditionell uppbyggnad, alla idéer om tempo eller repetition, för att skapa ett abstrakt och fullständigt oförutsägbart mönster av ljud. Gott så. Å andra sidan är… av Erik Blohmé
Connan Mockasin – Jassbusters Nya Zeelands mest LA-iga psykpopare Connan Mockasin har alltid varit, i brist på bättre adjektiv, kufig. Lätt trippigt och väldigt atmosfäriskt har han med uppitchad röst hänfört musikvärlden. Nu bygger han ut spektrat och låter det ta form genom filmskapande. Enligt honom själv tog filmen Bostyn ’n Dobsyn 20 år att tänka fram, tio dagar… av Moa Björkman
Little Jinder – Hejdå Hejdå är Little Jinder som ömsar skinn. Hon är mitt i processen, mellan två stadier – lika mycket båda två och ingen av dem. En kraft satt i rullning. ”Du måste dö, bli fri”, manar hon sitt alter ego under öppningslåten och har därmed ens uppmärksamhet i behåll. Spåren rullar på med pondus, men det… av Johanna Eliasson
Markus Krunegård – I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot Det är aningen paradoxalt att beskriva I huvet på en idiot… som en stereotyp Markus Krunegård-skiva, när alla hans album gått ut på att upptäcka någonting nytt. Det vore snarare i oenig linje med hans musik om han släppte två album som lät exakt likadant. I samma paradox innebär det även att vad Krunegård än gör… av John Jonsén
IDLES – Joy as an Act of Resistance. Från Englands västkust blåste det i fjol upp till punk-storm i form av IDLES. Ett och ett halvt år senare har vi precis hunnit hämta andan igen. Den magnifika debuten Brutalism formades av desperationen kring frontmannen Joe Talbots mammas bortgång, ilskan i håglösheten. I Joy as an Act of Resistance. gör han, som titeln vittnar… av Moa Björkman
Death Cab for Cutie – Thank You for Today Det finns två sätt att se på Thank You for Today – ett relativt positivt sådant och ett oerhört deprimerande. Death Cab for Cutie ska först och främst tillägnas en mindre eloge för att de lyckats skriva sin bästa skiva på tio år, för någonting annat vore en lögn. Ben Gibbard och kompani har blickat tillbaka… av John Jonsén
Foxing – Nearer My God För ett par år sedan läckte den amerikanska tv-kanalen CNN:s ”doomsday video” ut – ett förinspelat klipp som endast existerar för att sändas i händelse av att världen garanterat går under. Sist av allt i videon spelas den gamla psalmen Nearer, My God, to Thee, som en sista hälsning till mänskligheten innan allt liv på… av Jonathan Bonn
Mitski – Be the Cowboy Sedan Mitski Miyawaki släppte debutalbumet Lush har hon vältrat sig fram över genrer och sinnesstämningar – som No Face i Spirited Away när han är som girigast. Mitski är en alltför stor artist för att kunna hållas fast i någon slags idé om vem andra vill att hon ska vara. Trots att föregående Puberty 2… av Freja Wehrling
Melody’s Echo Chamber – Bon Voyage Melody Prochets resa under de senaste åren verkar ha gått från extrema toppar till oroväckande låga dalar. Så som det kanske är för alla, men som blir extra märkbart när folk vet vem du är. Hennes självbetitlade debutskiva tog de kvarvarande psykedeliafreaksen i världen med storm när den släpptes 2012, då hon lyckades med bragden… av Freja Wehrling