Rolling Stone har fel: Det här är de tio bästa hiphopalbumen

När Rolling Stone 2022 rankade de 200 bästa hiphopalbumen genom tiderna toppades listan av Ready to Die. Där håller jag med. Men resten av topp 10 känns som en lista skriven med huvudet snarare än hjärtat. Här är min version.

Rolling Stones lista väckte reaktioner. Nas Illmatic hamnade på plats 24, Tupacs All Eyez on Me strax därefter och 50 Cents Get Rich or Die Tryin’ först på plats 64. Och Big L? Han finns med, men långt ner. Så här skulle min topp 10 se ut.

1. The Notorious B.I.G. – Ready to Die (1994)
Här är jag och Rolling Stone överens. Biggie gjorde ångest till pop och mörker till fest. Det är ett debutalbum som låter som en artist på toppen av sin förmåga, och som fortfarande är måttstocken för hur en en hiphop-skiva ska låta.

2. Nas – Illmatic (1994)
Tio spår och inte ett överflödigt. Nas var drygt tjugo år när han skrev om Queensbridge med en detaljrikedom som få har kunnat matcha, över beats av DJ Premier, Pete Rock, Q-Tip och Large Professor. Att Cardi B:s debut rankades före Illmatic är det mest omdiskuterade beslutet på hela listan, och det förtjänar att sägas rakt ut.

3. 50 Cent – Get Rich or Die Tryin’ (2003)
Kritikerna kallar det ofta kommersiellt, men glöm inte vad det var: en artist som överlevde nio skott, fick Dr. Dre och Eminem i ryggen och gjorde ett album där varje refräng sitter. “In Da Club” är bara toppen. Få debuter har varit så skarpt formulerade.

4. Tupac – All Eyez on Me (1996)
Ett dubbelalbum som släpptes på Death Row och blev hiphopens första dubbla debut i sitt slag att nå så här brett. Tupac lät hungrig, arg och festlig på samma gång. Han dödades samma år, vilket gör albumet till ett dokument över en artist som sprang mot sin egen tidtabell.

5. N.W.A – Straight Outta Compton (1988)
Det här är albumet som gjorde gangsterrap till en global rörelse. Dr. Dre, Ice Cube, Eazy-E, MC Ren och DJ Yella skapade något som både chockerade och fascinerade, och inget av det som kom efteråt hade låtit likadant utan det. Rolling Stone placerade det på plats 49. Jag tycker att det hör hemma betydligt högre.

6. Jay-Z – The Blueprint (2001)
Albumet släpptes den 11 september 2001 och blev en av de mest inflytelserika skivorna någonsin tack vare samplingar av soul och produktion av bland andra Kanye West och Just Blaze. Det definierade vad hiphop kunde låta som under 2000-talet.

7. Public Enemy – It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back (1988)
Bomb Squads täta, kaotiska ljudvägg och Chuck D:s röst gjorde hiphop till politik. Ingen rankar den här utanför topp 10 med gott samvete.

8. Big L – Lifestylez ov da Poor & Dangerous (1995)
Och så kommer vi till min kärlek. Jag har älskat Big L sedan barnsben, och jag tycker att han är en av de mest underskattade rapparna någonsin.

Lamont Coleman från Harlem hade allt: skruvade ordlekar, punchlines som fortfarande får mig att skratta högt och en rytmisk precision som få kunde matcha. Han satte nästan ljudmässigt alla bokstäver exakt där de skulle sitta. Det är rap som hantverk.

Och det som gör debuten så stark är att den inte försöker vara något annat än ren skicklighet. Du hör en artist som är fullständigt hemma i sin egen röst. “Put It On”, “MVP” och “Street Struck” är ett par av de spår som visar bredden.

Tragedin är att Big L sköts till döds 1999, bara 24 år gammal. Vi fick aldrig se vart han skulle ta det. Därför känns det extra viktigt att Lifestylez ov da Poor & Dangerous får en plats i samtalet, inte bara som kultklassiker utan som ett av de mest kompletta debutalbum hiphopen har gett oss.

9. Kendrick Lamar – To Pimp a Butterfly (2015)
Jazz, funk och politisk ilska i en och samma skiva. Det är albumet som visade att rap kunde vara samtida konst utan att tappa sin kant.

10. Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy (2010)
Maximalism när den är som bäst. Kanye spelade in i Hawaii under självvald exil och levererade ett album som kombinerar storhetsvansinne och sårbarhet, och som fortfarande låter som ingenting annat.

Listor som den här är aldrig objektiva, och det är ju hela poängen. Rolling Stones lista är värd att diskutera just för att den får oss att reagera. Min egen är lika subjektiv, men den utgår från de skivor jag aldrig har kunnat sluta lyssna på.