En god vän till mig, vi kan kalla honom Azuren, berättade nyligen om när hans pappa 1967 satt på Stadshotellet i Helsingborg och Mick Jagger och gänget gick fram och frågade om de fick sitta ner just vid hans bord, för att dricka öl och snacka. Trots ryktet om dem som riktiga badboys var de tydligen väldigt schyssta och folkliga den kvällen. Det kändes som en passande liten historia att ha i bakhuvudet inför lyssningen av deras nya album, ”Foreign Tongues”.
Och albumet överträffade mina förväntningar rejält. Om jag skulle sätta betyg på förra albumet Hackney Diamonds till 7/10, så landar det här på hela 9/10. Jag är faktiskt inte säker på att det finns en enda låt jag skulle hoppa över.
Mick Jaggers sång är i toppklass genomgående, kraftfull och full av liv. Keith Richards bidrag ”Some Of Us” sticker ut som en av hans bästa insatser på länge; det finns en värme i produktionen som lyfter arrangemanget utan att tappa den där råa Keef-känslan man älskar.
Albumet rör sig fint mellan olika stilar och eror i bandets historia, råare bluesnummer blandas med catchiga, riff-drivna spår som fastnar direkt. Avslutningslåten knyter ihop helheten på ett fint sätt genom att gå tillbaka till ett mer klassiskt, avskalat Stones-sound efter att ha öppnat råare och mer bluesigt.
Deras cover på Amy Winehouses ”You Know I’m No Good” är ett av albumets mest diskuterade spår, jag personligen tycker den är en av höjdpunkterna, i linje med hur bandet historiskt har gjort andras låtar till sina egna.
Om jag ska vara kritisk finns det något enstaka spår som känns lite väl bearbetat produktionsmässigt, och några låtar lutar mer åt Jaggers solokänsla än mot ett genuint bandsound. Men helhetsintrycket är starkt: det här är ett av Stones bästa album på flera decennier.