Rosalía: LUX

Rosalía är tillbaka – och hon låter större, friare och mer kompromisslös än någonsin. Med LUX lämnar hon MOTOMAMI-eran bakom sig och kliver rakt in i något som mer liknar konstmusik än pop, utan att förlora sin nerv.

Albumet spelades in tillsammans med London Symphony Orchestra, under ledning av Daníel Bjarnason, och bär spår av både klassiska arrangemang och experimentell elektronik. Det är storslaget, andligt och stundtals överväldigande.

Hon sjunger på tretton olika språk – från spanska och engelska till latin, arabiska och katalanska. Det är inte en gimmick, utan en del av det större konceptet: att bryta sig loss från språk, genre och tradition. LUX känns som en världsturné i ljudform – eller som en bön som byter skepnad för varje spår.

Tematiskt kretsar skivan kring mystik, tro och transformation. I intervjuer har Rosalía beskrivit projektet som ett sätt att ge något tillbaka till det gudomliga: “Gud har gett mig så mycket – det minsta jag kan göra är att skapa ett album till honom.” Och det märks. Här finns en känsla av tacksamhet och hängivenhet som gör musiken nästan sakral.

Höjdpunkterna är många: “Berghain” med Björk och Yves Tumor är ett suggestivt mästerverk, medan spår som “Luz Interior” och “Amén” visar Rosalía på sitt mest sårbara och kraftfulla.

LUX är inte det lättaste albumet att ta till sig – men det är ett av de mest ambitiösa som släppts i år. Rosalía har vuxit ur popformatet och klivit in i något eget, något större.

Betyg: 9/10 – ett överjordiskt, modigt och vackert album som befäster Rosalía som en av sin generations mest visionära artister.