Att lyssna på Sia är att dyka ned i ett destillat av samtida kommersiell popmusik. Listan på artister hon skrivit åt kan göras lång; Rihanna, Adele, Beyoncé, Carly Rae Jepsen, David Guetta och Katy Perry är några av dem. I intervjuer berättar hon om ett funktionalistiskt och närapå cyniskt sätt att se på popskapande. När hon gick från indie till pop lyssnade hon på radio i ett halvår för att förstå hantverket, sen slutade hon lyssna på musik. Idag tittar hon mest på TV.
Uppenbarligen funkar det utmärkt, men hennes höga produktionstakt gör att fyra av fem låtar ändå skickas tillbaka. När de vandrat tillräckligt långt ned i listan på möjliga artister spelar Sia ibland in dem själv. Så var fallet med Chandelier och Elastic Heart, och så är fallet med hela This Is Acting. Hon kallar det ”hits som ingen ville ha”. Nu vill hon se, som ett experiment, om det går att göra en skiva av dem.
Överallt lyser det igenom att låtarna är skrivna åt andra artister. Inledande Bird Set Free är Adele i en kaxigare skrud, Move Your Body låter så mycket Shakira att jag blir EM-nostalgisk och Sweet Design är den intensiva Beyoncédängan som lämnats utanför värmen. Vissa översätts bra till Sias säregna röst och uttryck, andra inte alls.
Egentligen passar inte hennes vattenmärkta låtskrivarstil särskilt bra för album över huvud taget. Fyra minuter är en lagom dos av verser som liknar transportsträckor men mynnar ut i bombastiska, stärkande och fantastiska refränger. Det är också när hon frångår det receptet och inte lägger allt krut på refrängen som hon lyser som starkast. Cheap Thrills och Reaper är svängiga och självsäkra exempel på det, med en helhetskänsla som välförtjänt kan göra dem till radiohits. Även här hörs stänk av hennes popkollegor i vartenda hörn, men hon gör låtarna till sina, med de raka och upplyftande texterna som pricken över i. Tillsammans med Alive, ett klassiskt Sia-anthem vars kärnfulla refrängutrop får en att känna sig oövervinnerlig, är de skivans finaste stunder.
Utöver det är många av låtarna varken tydligt präglade av en annan artist eller värda att spelas in av Sia själv. One Million Bullets och Broken Glass, som märkligt nog är hennes personliga favoriter, låter vilsna och förvirrade. Det är synd på en artist med så stort konstnärligt kapital. Experimentet var inte lyckat.