Naturkraft fyller tio – Silvana Imam om kampen, kärleken och Sverige

Tio år har gått sedan Naturkraft förändrade svensk hiphop. Albumet gjorde Silvana Imam till en av landets mest omtalade artister, men också till en av dess tydligaste politiska röster. Nu firar hon jubileet med ny musik, nya tolkningar och den avslutande delen av trilogin I·M·A·M.

När Festivalrykten når henne befinner hon sig på Cypern. Själv sitter jag i ett betydligt kyligare Berlin. Det som inledningsvis ska bli ett samtal om den nya singeln växer snabbt till något större. Vi hamnar i diskussioner om terapi, relationer, kulturens ansvar, svensk politik och vad som egentligen har hänt med Sverige under det decennium som gått sedan Naturkraft först såg dagens ljus.

Mycket har förändrats. Men inte allt.

Tio år senare

Att återvända till Naturkraft har inneburit en resa tillbaka till en annan tid. För Silvana handlar jubileumsutgåvan inte bara om att spela gamla låtar igen, utan om att föra en dialog med sitt yngre jag.

– Det har verkligen varit så kul att skriva de här låtarna och gå tillbaka lite. Jag har använt rader som jag skrev för tio år sedan och gjort en ny take på dem, säger hon.

När jag frågar vem Silvana var då och vem hon är idag blir svaret mer nyanserat än man kanske skulle kunna tro.

I grunden ser hon sig fortfarande som samma person.

Värderingarna är desamma. Drivkraften är densamma.

Men livet har hunnit hända.

– I grund och botten har jag samma värderingar. Absolut. Men jag har blivit äldre, vilket betyder att jag känner mig mycket lugnare idag.

Under samtalet återkommer hon flera gånger till ord som acceptans, förståelse och förlåtelse. Inte som något passivt, utan som ett resultat av erfarenhet.

– Jag har accepterat mina egna fel. Jag har accepterat andra människors fel. Man får acceptera hur vissa människor är. Det har lett till en ro.

Bakom de orden döljer sig också år av personlig utveckling. Hon berättar om ett uppbrott som förändrade hennes syn på sig själv och som ledde henne in i terapi.

– Jag var tvungen att döda en bit av mig själv. Ett medberoende. Jag fick verkligen fråga mig varför jag hade dragit den här personen till mig. Vad var det inom mig som behövde förändras?

Det är ett ämne hon talar om med ovanlig öppenhet. Inte minst eftersom det kom att påverka hennes skapande.

– Det finns en Silvana före Sandra, min terapeut, och en efter Sandra.

Erfarenheterna letade sig också rakt in i skapandet. Det var under den här perioden som Hamlet växte fram, ett verk som hon fortfarande håller som en av höjdpunkterna i sitt konstnärskap.

– Det var då jag skrev Hamlet. Hela det albumet. Enligt mig tycker jag att det är bland det bästa jag har skrivit.

För Silvana blev arbetet med Hamlet mer än bara ett kreativt projekt. Det blev ett sätt att förstå sig själv och de mönster som präglat hennes relationer. Hon beskriver hur terapi och självrannsakan förändrade hennes sätt att se på både livet och konsten.

– Om vi inte gräver i det som triggar oss, i det som förstör oss, då kommer vi möta samma person, samma händelse, samma upplevelse hela tiden tills vi lär oss.

Hon romantiserar inte smärtan i sig, men menar att det finns något värdefullt i att våga stanna kvar i det svåra tillräckligt länge för att förstå det.

– Såret är den plats där ljuset kommer in.

Sverige då och Sverige nu

När Naturkraft släpptes befann sig Sverige på många sätt på en annan plats. Feministiskt initiativ hade vind i seglen, den politiska debatten såg annorlunda ut och Sverigedemokraterna var fortfarande ett parti som de flesta etablerade aktörer tog avstånd från.

Idag ser verkligheten annorlunda ut.

När samtalet kommer in på politik blir Silvana märkbart mer engagerad.

– Det som fortfarande är viktigt för mig är flyktingfrågan. Hur de andra partierna har närmat sig SD och legitimerat processen.

Hon beskriver utvecklingen som något hon länge varnat för.

– Från början ville inget parti ha med SD att göra. Nu står människor och skakar hand med dem. Jag tycker inte om dubbelmoral. Jag tycker inte om falskhet.

Samtidigt är hon tydlig med att hennes eget politiska engagemang inte har förändrats särskilt mycket.

– Jag gör samma sak som tidigare. Jag gör det bara på ett bättre sätt. Jag skriver bättre idag. Jag har gjort mina 10 000 timmar.

För henne har det aldrig funnits någon tydlig gräns mellan konst och politik.

Allt hänger ihop.

– Om du har varit på mina spelningar så vet du att allting jag gör uttrycker en form av sorg, en form av kamp, en form av historia. Allting hänger ihop.

Kulturens ansvar

En av de mest intressanta delarna av samtalet uppstår när vi börjar prata om motståndskraft. Om kulturens roll i en tid där högerextrema idéer inte längre uppfattas lika marginaliserade som för tio år sedan.

Silvana tvekar inte.

– Jag tycker som du. Jag tycker det skrivs skit. Jag tycker det låter skit. Förändra det då.

Hon riktar inte bara blicken mot politiken eller medierna. Tvärtom menar hon att kulturutövare har ett särskilt ansvar.

– Jag är så trött på artister. Skådespelare som inte säger någonting. Som inte gör någonting. Det är så pinsamt.

Det är kanske den punkt där hon låter som mest passionerad under hela intervjun.För henne handlar det inte om att alla måste tycka likadant. Det handlar om att faktiskt våga stå för någonting.

– Om du har en stor plattform, använd den. Folk lider. Belys det. Prata om det.

Hon beskriver kultur som något mycket större än underhållning.

– Vi är kulturbärare. Kultur är det som förändrar saker i grunden.

Sedan stannar hon upp innan hon formulerar en tanke som nästan skulle kunna fungera som en sammanfattning av hela hennes konstnärskap.

– Kultur är fascisternas största mardröm.

Framtiden finns inte bara i musiken

Trots att jubileumsåret kretsar kring Naturkraft är det tydligt att Silvana redan blickar framåt.

Efter sommaren väntar fler låtar och en deluxeutgåva av albumet. Hon avslöjar också att flera uppmärksammade gäster kommer att dyka upp på de kommande släppen.

Men det som får henne att prata allra mest entusiastiskt handlar inte om musik.

Under de senaste två åren har hon arbetat med en VR-utställning för Munchmuseet i Oslo, ett projekt som öppnat dörren till helt nya konstnärliga uttryck.

– Jag hade aldrig haft på mig ett par VR-glasögon innan de frågade mig om det här.

Det som började som ett oväntat samarbete har utvecklats till en konstnärlig besatthet.

– Det här är den närmsta nyktra upplevelsen jag har haft av psykedelika.

Hon beskriver hur arbetet fått henne att tänka annorlunda kring skapande och kring sin egen roll som konstnär.

– Jag har insett att jag kan skapa saker som inte behöver handla om mig själv. Det har varit en enorm utveckling för mig.

Kanske är det också där nästa kapitel börjar.

”Tvivla aldrig på din kraft”

Mot slutet av intervjun ber jag henne föreställa sig att hon får träffa den Silvana som står på tröskeln till genombrottet 2016. Den som precis ska släppa Naturkraft utan att veta vad som väntar.

Vad skulle hon säga?

Hon behöver inte fundera länge.

– Tvivla aldrig på din kraft.

Sedan kommer fortsättningen.

– Du kommer bli hyllad ibland. Du kommer bli kritiserad ibland. Folk kommer säga saker. Men fortsätt skapa. Det är där glädjen finns.

Tio år efter Naturkraft är mycket annorlunda. Sverige är annorlunda. Musikbranschen är annorlunda. Silvana Imam är annorlunda.

Men när samtalet avslutas känns en sak fortfarande självklar:

Hon har fortfarande väldigt mycket att säga. Och hon har inga planer på att bli tystare.