Sju år senare: Esther släpper äntligen debutalbumet Fragmentality

Efter sju år av utforskande, samarbeten och ett ständigt förfinat uttryck är Esther redo att ta steget fullt ut. Den 5 juni släpper hon sitt debutalbum Fragmentality, en skiva som vuxit fram i sin egen takt och landat i något både personligt och mångfacetterat. Med den lekfulla singeln Pinball Trial som försmak bjuds vi in i ett ljudlandskap där små känslor får stort utrymme och där motsägelser samexisterar. I den här intervjun berättar Esther om tålamod, fragment, inre rättegångar. Och om att våga lita på sitt eget konstnärskap.

Efter sju år i karriären släpper du nu ditt debutalbum. Varför kändes just nu som rätt tidpunkt för Fragmentality?
– Under skrivprocessen har jag absolut varit otålig och frustrerad över att det har tagit längre tid än jag trott, men i efterhand är jag väldigt tacksam över att det fick ta sin tid. Det var väldigt mycket som hände med mig och musiken bara senaste året, så hade jag släppt tidigare hade det varit en helt annan skiva. Nu känner jag att JAG är redo.

Titeln Fragmentality antyder något splittrat eller mångfacetterat. Hur speglar den albumets tematik och ditt konstnärliga uttryck?
– Många av texterna på den här skivan är fokuserade på pyttesmå känslor och ögonblick som jag har velat utforska mer. En millisekund av en känsla som fått beskrivas på tre minuter.
– För mig är det inte mycket i världen som känns svartvitt. Alla är mer än en sak, alla känslor är nån sorts kombination av flera mindre känslor och tankar. Fragment som skapar en helhet.

Singeln Pinball Trial beskrivs som en inre rättegång avgjord med flipper. Vi studsar när vi lyssnar. Kan du utveckla den metaforen och hur den uppstod?
– Känslan kommer från det hoppiga gitarr-riffet som gav mig en mental bild av ett flipperspel. Resten av texten handlar om tvåsidighet eller kanske ens inre motsatser. ”A taste of apathy and cortisol” exempelvis. Även det känns lite som att kastas till höger och vänster som en flipperkula.

– Flipper är nästan som en symbol för en kamp som inte går att vinna, men det är kampen som är rolig. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med flipper? Haha.

Hur skulle du beskriva soundet på plattan, och på vilka sätt skiljer det sig från det du släppt tidigare?
– Jag har vågat befinna mig i mer än ett rum på den här skivan. Tidigare har jag haft en oro att inte ”låta som mig själv”, men det är nånting jag inte känner lika starkt längre.

– Eftersom jag har haft fler samarbetspartners på den här skivan så skiljer sig soundet kanske bitvis från vad som har hörts innan – men känslan tycker jag är densamma.

Din musik har ofta beskrivits som egensinnig och smart pop. På vilket sätt har du utvecklat eller förfinat det uttrycket på debutalbumet?
– Jag skulle säga att öppenhet och samarbete är det viktigaste för min musik. Jag tycker det blir som bäst när det finns en lekfullhet och tillit i studion, så att idéer får ta sin form innan de ratas. På den vägen har nog musiken på den här skivan utvecklats i samma takt som jag själv.

Du har spelat med artister som Lykke Li, Amason och bob hund. Hur har de erfarenheterna påverkat ditt eget låtskrivande och sound?
– Det finns en massa saker som jag har fått med mig från alla jag har spelat med. Jag har lärt mig att man kan vara lekfull men ändå ta sig själv på stort allvar. Jag tror att det har gjort mig öppen på ett sätt jag inte hade varit annars. Största grejen när man spelar andras musik är att man på nåt sätt måste lyckas bottna i den – och det har hjälpt mig att bottna i både mig själv och min egen musik.