Slowgold – Lugna: En varm melankoli att stanna i

Med Lugna bjuder Slowgold in till stillhet, sårbarhet och eftertanke. Det är ett album som inte söker uppmärksamhet utan närvaro – en varm melankoli att vila i när världen snurrar för fort.

Det är lunchrast. Jag sitter ensam i ett nedtonat rum, ljuset från datorn som enda sällskap, och loggar in på Google Meets. På andra sidan ser jag Amanda Werne – Slowgold – redo att tala om sitt nya album Lugna. Några minuter in hoppar hennes hund upp i bild, nosar lite på kameran och försvinner lika snabbt igen. Ett ögonblick som känns både lättsamt och nära – precis som musiken på Lugna.

Hela albumet låter texterna stå i centrum, med fokus på modet att gå vidare och på att våga stå naken i musiken. Mina favoriter blir snabbt ”Huvet i ett moln” och ”Härifrån”, men varje spår bär på sin egen berättelse. Lugna är ett album som kräver närvaro, tålamod och vilja att följa med in i Amandas drömska värld.

 Du skrev hela albumet i en avskalad stuga. Hur kom du fram till att det var rätt plats för dig?
– Jag ville fånga känslan av den öppna himlen där nere, helt utan distraktioner. Bara jag och gitarren. Det blev ett rum där solnedgången kom rakt in. Mäktigt, och jag kunde hitta rätt känslomässigt fokus. Jag kallar det att öppna en lucka – plötsligt är man helt själv.

Kändes ensamheten mer som frihet eller prövning?
– Båda delar. Väldigt lite krav, inga distraktioner. Jag gick in i mig själv och det var bra stunder. Men det var också påfrestande ibland, särskilt när man är så sårbar med musiken. Att bara sitta där med sig själv och sin gitarr är mäktigt, men också läskigt.

Du har sagt att du skalar av musiken till det mest essentiella. Fanns det tillfällen då det kändes för naket?
– Ja, absolut. När man tar bort allt runtomkring blir man väldigt självmedveten. Men det är också där man hittar kärnan – känslan av något genuint och trivsamt som fyller upp. Man vill ju lägga till små detaljer ibland, men jag kände att enkelheten var starkast.

Hur arbetar du med texterna för att de ska bära så starkt själva?
– Jag skriver alltid med bara gitarr och sång. Jag tänker inte på hur de ska låta för någon annan. Det är mitt subjektiva förhållningssätt till relationer och livet som får tala. A-sidan handlar om att våga se utåt, B-sidan om inblick och vad det innebär att inte våga se utåt.

Albumets teman handlar om förenkling och att gå vidare. Tror du att vi idag gör oss själva en björntjänst genom att komplicera livet för mycket?
– Ja, absolut. Allt är så distraherande. Sociala medier är en stor del – man tror att man gör något, men det är inte verkligt. Att våga vara med sig själv är svårt men viktigt.

 Finns det något du haft svårt att släppa taget om?
– Ja, kärlek och relationer. Jag har fått lära mig av mina misstag, men de följer med. Det var svårt att lämna bandet för att återvända till min egen kärna. Det var mäktigt att göra det. Jag fick sitta ensam med musiken, och det blev både smärtsamt och stärkande.

Hur påverkar det slutresultatet att du producerade och spelade in mycket själv?
– Jag hade med mig Johannes, min basist och medproducent, som hjälpte mig med arrangemang och inspiration. Men grunderna är bara jag – sång och gitarr. Att kunna bestämma själv gav ett fokus och en enkelhet som jag älskar.

 Vad hoppas du att lyssnarna tar med sig från albumet?
– Kanske en känsla av varm melankoli. Att även när något tar slut, så finns ljuset där. Att musiken får vara en plats att vila i, och att man kan känna sig modig nog att titta på sig själv.

Våra favoritspår: detaljer och små historier

1. Flyga bort
Albumet öppnar med detta svävande spår. Amanda beskriver låten som ett andetag: ”Att låta sig sväva iväg men ändå hålla kvar en tråd.” Gitarren är enkel, men varje ton bär en känsla av drömmande melankoli.

2. Drömmen om kärlek
En stillsam låt som handlar om både saknad och insikt. Gitarren bär melodin, men texten är starkare än någonsin. Enkelheten låter orden tala och visar Amandas styrka som låtskrivare.

Produktion och mix
Mixen är enkel men kraftfull: rösten står fram, gitarren fyller rummet, och dynamiken mellan tystnad och ljud blir ett bärande element. Johannes bidrar med subtila inslag av instrument, men albumets hjärta är Amandas röst. ”Att kunna bestämma själv gav ett fokus och en enkelhet som jag älskar,” säger hon.

Musik, referenser och lekfullhet
Vi glider in på hennes musiksmak och medverkan i På Spåret – ett stort moment i mitt värmländska hjärta.
”Jag lyssnade lite på Sven-Ingvars. Jag ringer på fredag återkommer jag till. Jag älskar låten!” säger hon och skrattar.

Det finns en lekfullhet i Amanda som ofta bryter igenom melankoliska toner i musiken. Små skratt, små avstickare i samtalet – precis som i albumets ljudbild – skapar närhet och värme.

Turnén och live upplevelsen
I november tar Slowgold med sig Lugna på turné. Trion, nu med ny trummis, låter arrangemangen andas.
”Tomheten älskar jag – att det får vara tyst också. Det blir spännande att låta publiken vila i det,” säger Amanda.

Skillnaden mellan stora och små scener är också tydlig.
”Pustervik är hemmaplan, stort och rymligt. Mindre scener blir mer personliga och nervösa. Men jag vill alltid att det ska vara en sann och trevlig upplevelse – oavsett storlek.”

När samtalet är över sitter jag kvar en stund. Ljuset från skärmen känns lite varmare nu. Det är något med Amandas lugn, hennes sätt att tala om stillheten, som gör att man själv vill sakta in.

Lugna är precis det titeln lovar – ett album som inte söker uppmärksamhet utan närvaro. Det bär samma värme som den där stunden när hennes hund dök upp i kameran: oväntat, vardagligt, men fullständigt mänskligt.

Det är musik som inte försöker imponera, utan trösta. Den säger: det är okej att stå still ett tag.
Och i en tid där allt snurrar snabbare än någonsin känns det nästan radikalt.

Lugna är Slowgolds mest nakna och kanske också mest nödvändiga album hittills – en påminnelse om att stillheten inte är tom, utan fylld av liv.

Ett album att återvända till, gång på gång, varje gång världen blir för högljudd.