Sophia Knapp

Trots att debutalbumet Into the Waves är några veckor gammal har det ännu inte dykt upp på Spotify. Ändå hyllas hon blygt som ett nytt pophop, en ny nostalgitripp från Brooklyn som det inte tycks finnas någon anledning att inte ta till sig. Och det är sant. Sophia Knapp, med K:et ohörbart, arbetar med små gester. Små trevande ballader som aldrig försöker vara något annat än vad de är. Ett faktum som gör musiken så otroligt befriande och så lätt att bli salig över.

Knapp är uppvuxen i det mytomspunna Haight Ashbury, San Fransisco – kvarteret som i slutet på sextiotalet var centrum för hippierörelsen. Senare flyttade hon till Brooklyn där hon träffade Linnea Vedder och Alana Amram som tillsammans bildade Lights. Trots en självbetitlad fullängdare så var bandets största framgång covern på David Bowies As The World Falls Down. En lågmäld tolkning som kan höras på skivan We Were So Turned On: Tribute to David Bowie. På samma skiva kan man för övrigt höra Warpaint göra Ashes to Ashes lite råare, lite mer spretig. Men Lights nådde aldrig utanför Brooklyns källarklubbar. 2010 kände man sig tvungna att byta namn till Cliffie Swan för att undvika förväxlingar med den kanadensiska radiopopparen Lights. Redan 2008 hade man dock ett bolag i ryggen, Drag City och även här finner vi Sophia Knapp. Sent 2010 började sångerskan arbeta på sin solodebut innan Cliffie Swan ens hade släppt sin debut. Det fanns något hos henne som tvunget skulle ut. Och nu får vi alltså höra resultatet.

Matt skimrande som har den ett filter från en film – skarven 70/80 tal – över sig. Inte så mycket i röst men onekligen i uttrycket inspirerad av Kate Bush. Även Stevie Nicks och Gal Costa märks. Och samtligt gör hon popen till sin. Into the Waves ska höras i sin helhet men Glasses High, som inleder, förtjänar att uppmärksammas. Välkomnande och värmande. Och uppföljaren The Right Place svepande soul som hela tiden överaskar. Underbart. Bill Callahans djupa själastämma kontrasterar perfekt på de mer folkinspirerade spåren Spiderweb och den oövervinnerliga, country-gungande Weeping Willow. Den sorgliga Nothing to Lose har något mystiskt över sig. En mystik som bara blir djupare och framförallt vackrare för varje gång. Den har allt. Into the Waves har så många lager men är samtidigt så befriande lättlyssnad. Något som tycks vara pinsamt svårt att åstadkomma idag.