Sun Devoured Earth

Sun Devoured Earth består av en intressant figur under pseudonymen Vadim vars ursprung är från Aizkraukle, Lettland. En multi-instrumentalist som gör allting i sin väg för att producera melankoliska dream-poplåtar med starka influenser från bland annat shoegaze, ambient, black metal, dream-pop och post-rock. Med andra ord presenterar jag ytterligare en genreöverskridande artist. Förutom detta så existerar det givetvis influenser från artister som M83, Blonde Redhead, Cocteau Twins, Loveliscrushing, Joy Division, m.fl. Innan namnet Sun Devoured Earth blev myntat så gick vederbörande under namnet Fuschia. Ej att förväxlas med den houseakten från början av 90-talet. Först och främst så är musiken gitarrdriven, det kompletteras gott och väl med de drömliknande elektroniska elementen. I samklang med ambiens runtomkring som införlivar hela den musikaliska upplevelsen, men slår även mynt av utvecklingen sedan den första plattan Transition to White (2009) där det först introducerades i lo-fi.

Låtarna Drowning In the Clouds och The Wind må vara amatörens start på resan till något vidare och mer brett, men det håller ännu. Dock kan det nog vara på grund av att jag fullkomligt älskar allt som har med lo-fi att göra. Med tanke på att jag lyckats få en hel del black-metal releaser vars utgångspunkt just är från det soundet. Visualisera att du sitter vid slutet av en brygga, där dina ben vajar fram och tillbaka över havets lugna yta. Det börjar regna och i horisonten hör du en melodi som förklarar känslan av att blicka ut över ett hav, samtidigt som dropparna från regnet långsamt letar sig ned över ditt hår och ditt ansikte. En beskrivelse som passar väldigt bra på debutplattan.

Den andra plattan som släpptes ett år senare, som är självbetitlat som Sun Devoured Earth introducerar helt nya element. Det avskalade och akustiska ambientlandskapet har försvunnit till viss del, till förmån för en mer förvrängd ljudbild. Där influenser från drone metal och band så som Nadja samt Loveliscrushing gör sin entré på riktigt. Låtarna Chained och Last Breath är nog mina favoriter, för de tänjer lite på den förvrängda ljudbilden och introducerar något som låter som en på början av vad Sun Devoured Earth kom till att bli i framtiden. Tyngden i den förstnämnda låten gör att öronen tappar fattning och svänger trehundrasextio grader, samtdigt som självömkan och den långsamt men passiva andemeningen sköljer över en likt ytterst blåsiga vårdagar.

En månad efter det självbetitlade släppet, i Juli 2010, så kom albumet Demos ut, där låtar som tidigare inte fått plats någonstans och outgivna demolåtar, fick samsas om utrymme. Det mer avskalade och närliggande soundet fick ytterligare utrymme att befästa sin position. Med låtar soom sällan sträcker sig över tvåminuterssnåret, och med en mer popambivalent ingång i mitt hjärta så är detta nog en av de bättre släppen. Att på så kort tid lyckas förmedla en relevant ljudbild som får ens känslosvallningar att öka är imponerande. Där även de synthliknande passagerna får lufta ur sig sina synder och tacka för gott samarbete.

Vid det här laget står det ganska klart att tematiken kretsar kring hopplöshet, melankoli, saknad och nostalgi. I November samma år så släpptes End of Hope, en riktigt tårdrypande och än mer hjärtskärande samling låtar. Lätta viskningar, akustisk gitarr och tamburin – kan sammanfatta en ack så simpel uppbyggnad och instrumentalitet. Men nu går låtarna åtminstone över tvåminutersstrecket och hamnar snarare runt tre minuter överlag, vilket kunde behövas för att utvecklas nämnvärt. Komplementet blir även att synthpassagerna utvecklas till mer än bara bakgrundsvissel och icke-ljud, de blir en närmare gestaltning och ökar potentialen ytterligare -samt gör låtarna mer njutbara att lyssna på.

Med barnskrik och anarki fortsätter framgångssagan, denna gång i form av Winter Songs. Som släpptes en månad senare, i December. Sålunda följer tematiken efter vartannat, åtminstone om man tänker enligt årstiderna. Där dess omslag är en reducerad bild från filmen Stranger Than Paradise av Jim Jarmusch. På första låten Give Me One More Shot To Fix Things får vi även, till viss del, bekanta oss med Vadims sångröst. Andra låten We All Carry Stones On Our Backs påpekar att black-metal influenserna finns att ta del av. Där riffen kan sägas vara just det, i kombination med trumkompen. Detta är med andra ord en bra platta för de som är intresserade av hur det låter när pop, shoegaze och black metal blir ett.

I ett virrvarr av corpsepaint, så totalvänds atmosfären till vanlig akustisk gitarrmusik, då jag bekantar mig med plattan I Wish I Would Never Wake Up. Som nästa i ledet, så är detta en bra början på år 2011. Inkluderad är den självironiska förstalåten The Great Self-Loathing Song. Finns inte mycket mer att säga om plattan, mer än att falsksång och sång får byta ut varandra mellan smärtsamma black-metal instick. Hittills en av de sämre plattorna, men jag förlorar inte hoppet för det.

Sedan släpps ett stort antal plattor under åren 2011 som jag låter läsarna bekanta sig med själva, så att jag inte behöver recitera hela diskografin. I Mars samma år släpps All Things Come And Go, But We Won’t Break, samma månad släpps ytterligare ett vid namn Good Memories Are The Hardest To Keep och ytterligare ett betitlat Untitled. I April förnöjs mitt sinne på nytt med hjälp av släppen The Sunshine Always Fades och Apathy and Hopelessness. Vilket avlöses med hjälp av fyra spontana synth-pop låtar, på plattan Pop Songs For The Suicidal som släpps i Juli samma år. Det påvisar även vilken mångfacetterad artist Vadim är.

Innan året hunnit ta slut släpps Day After Day, Year After Year, When Will It End i September. För att sedan avlösas i Oktober av Autumn Songs. Avslutningen av året kunde inte firas bättre, än med split-CDn mellan Green Arbor, Sun Devoured Earth och Lullabies Under A Grey Sky, som släpptes i December. Det senaste släppet är även det en split-CD, men enbart med bandet Wounder.

Man kan lugnt påstå att alla år som har gått, sammanfattas med just det senaste släppet. Där får alla influenser synas på samma sätt, men med fokus på det synthdrivna ambientlandskapet och det avskalade akustiska tillsammans med gitarrdriven shoegaze. Medan det lämnats mindre utrymme för black metal. En artist som sannerligen bör och ska rekommenderas, då vederbörande har inkluderat alla möjliga influenser och skapat en välavvägd pop-symbios utan dess like.

Thinking out of the box, minst sagt.

http://www.youtube.com/watch?v=9Hd4VlKkaEs