Susanne Sundfør
Popaganda, 26/8 – 2016

Susanne Sundfør har nått stort erkännande, framförallt i sitt hemland Norge där de flesta av hennes albumsläpp har toppat listorna. Hon har förutom sina egna triumfer dessutom hunnit samarbeta med både M83 och Röyksopp. Det senaste albumsläppet har inte fått samma mottagande på listorna, men däremot ett varmare välkomnande av kritiker. När hon tar till scenen på Popagandafredagen är det ett ljummet publikengagemang som tar emot henne, fastän (eller kanske just på grund av att) vi alla kokar i solen från en av de varmaste dagarna på året.

Sundførs musik bär på många influenser, och även hennes liveframträdande för tanken till både Anna von Hausswolff i sin storslagenhet och mörker samt Florence + the Machine i ett sökande efter någon slags naturkraft i ljudbilden. Hennes barockiga pop är fylld med cembaloslingor och stråkar, samtidigt som murriga bassyntar driver fram en djupare rotad känsla. Det är när hon når till de mest bombastiska kraftmätningarna som hon verkligen lyckas slå bort segheten som råder framför scenen och verkligen slå rot i ens medvetande. Storslagenheten lyckas hon med genom att stegra ljudbilden när den redan är grandios – hon multiplicierar sig själv i en nästan kalejdoskopseffekt. Hennes röst är fantastisk och fungerar som dirigent för händelseförloppet på scenen.

Det är dock inte bara publiken som inte alltid har fokus på tillfället. Stundtals ser Sundfør själv lagom road ut. När hon vänder sig mot ett instrument försvinner allt framträdande och hon ser ut att lika gärna kunna stå hemma över diskbänken och skrubba gafflar som på Popagandas stora scen. Även när hon står vänd mot publiken svajar kontakten ibland, då hon trots expressiva gester för det mesta blundar och vänder sin kraft inåt. Det blir lite introvert trots många och stora rörelser. Hon ser ofta till sina medmusikanter, men till synes inte för att förbättra samspeltheten utan snarare för stödet som saknas hos publiken. Även musikerna ser lite vilsna ut när de för tillfället inte har något att spela. Det hela ger en lätt ängslig känsla, men den bastanta musiken stöttar allt som oftast upp och det hela flyger vidare ändå. 

Sundførs förutsättningar är inte de bästa – det har sagts förut och det tåls att sägas igen att hon hade passat bättre senare på kvällen, kanske framförallt för att matcha mörkret i musiken med frånvaron av dagsljus. Trots motigheterna och den osäkerhet de lär ha ingett ger Sundførs kraftansamlingar resultat, och det är i de tillfällena hon skiner som starkast.