Sven Wunder: ”Jag är inte nåt fan av att spela live”

“Jag är inte nåt fan av att spela live” säger Joel Danell och drar med handen över skägget. Han skrattar till och ler, men han menar allvar. Sven Wunder, pseudonymen som hans musik görs under, är inte en publikfriande akt. Du kan alltid hitta basisten på en bandbild genom att se vem som står ett steg bakom de andra. Det ligger alltså inte för Joel att vara frontperson, hans roll är att styra arrangemanget underifrån, lyfta upp de andra instrumenten, och skapa en stabil grund. 

Vi sitter ner i Studenternas Hus, strax innan festivalområdet ska öppna. Det där om varför han arbetar under pseudonym tycker han är det minst intressanta vi kan berätta om honom, så istället spenderar vi en hel del tid med att prata om konceptet genretillhörighet. “Nämen det händer mycket i musikvärlden just nu alltså genres och sånt där suddas ut väldigt mycket. (…) Jag tror att det där, begreppen, har luckrats upp. Det tror jag är en naturlig sak (…) eftersom det blir mer fusion utav allting. Man rör sig mellan genrer, tar in influenser.” I de fem album han producerat artistkonceptet Sven Wunder har han just rört sig fritt mellan genrer, från jazz till hiphop. “Jag kan göra vad jag vill, det kan vara precis den musiken jag själv vill vara och befinna mig i.”

På festivalens andra kväll är vi många som också vill befinna oss i hans musik. Annedalskyrkan är inte fullsatt, men med tanke på konkurrensen om publiken (The Cure spelar fortfarande på Flamingoscenen) är det anmärkningsvärt många som sökt sig till att lyssna på lugn symfonisk jazz i en kyrka mitt i natten. 

Det märks att Joel är basist lika mycket som komponist. Han sitter nästan gömd längst bak på scenen och låter istället sina medmusiker ta plats, både visuellt och musikaliskt. Vare sig han rör sig i snabba arpeggios  över greppbrädan eller låter tonerna klinga länge finns det ett tydligt syfte och tanke bakom varje musikaliskt val. Mellan styckena ställer han sig upp och ler artigt mot publiken, skämtar lite torrt och känns bara så där härligt avslappnad. Att Annedalskyrkan hör till Sveriges vackraste kyrkor med fantastisk akustik är bara en lyx. Det här hade varit lika underbart vare sig det spelats i källaren, på en skum jazzklubb, på en trädgårdsscen, eller i en klassisk konsertlokal.

Sven Wunders musik är lätt att tycka om, det är mjukt och följsamt, bjuder pa ömsom på känslosamma stunder, ömsom tekniskt intressanta partier. är du en ovan jazzlyssnare kommer du hållas i handen och ledas in, för den mer inbitne finns spännande referenser och oväntade harmoniseringar. När bandet får stående ovationer två gånger om, ser Joel nästan förlägen ut. På vägen ut hör jag ett sorl där alla talar med samma rost. “Wow, vad bra det där var!”

Hela intervjun presenteras i ett längre reportage under nästa vecka

4 Snabba med Sven Wunder:

Vad har du för koppling till Göteborg och Way out West?
– Jag har aldrig varit på WoW förut. Mina svärisar bor här. Jag tycker om Göteborg. Och det är ett imponerande program på WoW. 

Ditt bästa festivalminne?
– Jag gick på mycket jazzfestivaler som barn och fick se ex Wayne Shorter och åt langos.

Ja, du föregår frågorna igen. Bästa festivalmaten?
– Ja, det är ju langos. Men det är svårt med skägg!

Vilken annan akt ser du fram emot att se eller vill tipsa andra om?
– Melodies Echo Chamber har jag producerat, men vi krockar. Min gitarrist spelar även i det bandet och valde dem framför oss. Idag ska jag se Arthur Verocai och Alchemist, imorgon vill jag se Jalen Ngonda.