Talaboman har länge varit ett namn som dykt upp på klubbspelningar men det är först nu som vi faktiskt får ett skivsläpp ifrån duon. Axel Boman från svenska Studio Barnhus har tillsammans med spanjoren John Talabot slagit ihop så väl efternamn som kloka huvuden för att skapa albumet The Night Land. 2014 släppte de singeln Sideral under det gemensamma namnet, och efter ett par år i studion och bakom diverse dj-bås har de äntligen kokat ihop ett helt album som påminner om det vi fick höra redan då. Futuristiskt, pulserande, om än lite mer lågmält än för ett par år sedan.
Baserat på hur de tidigare låtit var för sig, Boman och Talabot, så är ljudbilden på The Night Land ganska annorlunda. Dansfokuset är inte lika tydligt och går snarare som en invävd underström utan att ge ifrån sig några svallvågor. Vad de skapat här är mer utdraget och invecklat, med en detaljrikedom som förmedlar en dunkel och stundtals hotfull miljö – i sin sanna mening ett album för nattens mystiska landskap. Produktionen är mörk på ett subtilt och suggestivt sätt, som om adrenalinet alltid ligger och kokar under ytan utan att verkligen explodera ut i kroppens blodström. Den balansgången mellan att det får byggas upp och dras ned skapar ett flöde i hela skivan utan några skarpa stopp. Låtarna byter riktning och skepnad, går från högt till lågt, och landar i något utsökt.
Safe Changes kom som första singel ifrån The Night Land. Det är något ödsligt och spännande över den låten som gör att den påminner om en lugnare version av Nigthcall av Kavinsky. Samma scenario vill till och med spela upp sig i huvudet: att sitta i en bil sent på natten medan mörka siluetter och enstaka ljusglimtar sveper förbi. De mer dansanta låtarna, som Samsa med sina dunkande syntar, eller The Ghosts Hood där vi bjuds på koskällor, förstärker den futuristiska helhet som genomsyrar albumet. Det är som klippt och skuret för dansgolvet eller ett rave mellan 03 och 09 när allt en vill göra är att gå in i sin egen zon och förlora sig själv till ett beat som varken suger musten ur dig eller sänker dig.
Så som musiken på The Night Land byter riktning, tar minimalistiska breaks eller bjuder på oväntade inslag visar att Talaboman kan det här med dynamik. Utan att kännas helt nyskapande är de berörande tonerna något som bekvämt och kittlande kryper under skinnet på dig. Plattan är inte den som nödvändigtvis startar dansgolvet, men som håller det igång hur länge som helst.