Tame Impala: Deadbeat

Första gången jag såg Tame Impala var på Austin Psych Fest 2015 – festivalen som idag rebrandats till Levitation. Då sprang jag och mina vänner på hela bandet under en av kvällarna i Austins innerstad. Det var en lågmäld Kevin Parker som mest stod i bakgrunden när han inte var på scen. På den tiden kändes Tame Impala mer som ett kollektivt band än det soloprojekt det utvecklats till i dag. Mycket har hänt sedan dess, och ibland är det svårt att förstå att det är samma Tame Impala som började med Innerspeaker (2010), tog drömpopens vägar med Lonerism (2012) och senare blev ett mer elektroniskt, Parker-dominerat enmansprojekt.

En ny era: rave, minimalism och självterapi

Med femte albumet Deadbeat tar Kevin Parker klivet ännu längre bort från sina psykedeliska rockrötter och in i ett slags klubbig psyktrancevärld. Albumet är starkt inspirerat av den australiensiska rave- och bush doof-kulturen, där Tame Impala här återuppfinns som ett framtidsinriktat raveband – fast fortfarande helt och hållet styrt av Parker själv.

Till skillnad från hans tidigare minutiöst slipade verk finns här en ny spontanitet. Det hörs i den mer avskalade minimalismen och i de skitigare ljudbilderna som för första gången ger Tame Impala en rå nerv. Parker utforskar dessutom en mer lekfull vokal ton, vilket adderar ytterligare en dimension till soundet.

Lyrisk baksmälla

Textmässigt är Deadbeat nästan som en dagbok från en självdestruktiv spiral – ett porträtt av ett ”ändlöst fuck-up” som Parker själv uttrycker det. Där The Slow Rush (2020) var ett existentiellt resonemang om tid, fokuserar Deadbeat på vardagens känslomässiga detaljer. Här blir ravekulturen både flykt, självmedicinering och en märklig form av självomsorg. Det är en skiva som speglar festens extas lika mycket som morgonens tomhet.

Kevin Parker – från bandledare till ikonskapare

Parker har under det senaste decenniet cementerat sin position som en av de mest inflytelserika rösterna i modern musik. Förutom sina egna album har han samarbetat med storheter som Dua Lipa, The Weeknd, Lady Gaga och Travis Scott, och Tame Impala har gått från att vara psychrockens framtidshopp till en global festivalheadline-maskin. Att tänka tillbaka på den blyge Kevin Parker jag såg på gatan i Austin 2015 gör kontrasten nästan surrealistisk.

Deadbeat är inte Tame Impala som vi en gång lärde känna dem – och kanske är det just poängen. Parker har alltid handlat om att förvandla, förskjuta och expandera ljudbilden, och här tar han det steget fullt ut in i ravekulturens hypnotiska värld. Resultatet är ett album som kanske inte faller alla långvariga fans i smaken, men som visar att Tame Impala fortfarande är i rörelse, fortfarande på jakt.