The Cure lämnar oss med ingenting – och allt

Ingen hade tänkt sig att The Cure på något vis skulle anpassa sin spelning på Way Out West till ett i sammanhanget mer konventionellt tidsformat. Nåväl. Allt är relativt. Den för depprockens härskare gängse tretimmars-normen fick bantas ned till ringa två timmar. Det hindrar dem inte ett skvatt från att ändå mata på med sina malande vemodsgitarrer i en ansenlig mängd av de klassiska och monumentala styckena. Låtar som bara växer och bultar, ylar och gnisslar. Spränger sig bortom alla normer vad allt från känslor och tankar till strukturer och genrer innebär. Gemensam nämnare stavas dock melankoli. Densamma blir till ett eget väsen i britternas händer. 

Att försöka sig på ett upprabblande av de artister som genom åren influerats av The Cure vore minst sagt övermodigt. Band som Nine Inch Nails, Editors och Slowdive – för att nämna en ytterst minimal sfär i sammanhanget – är öppet The Cure-förälskade. Men det stannar knappast vid musiken. Filmregissören och producenten Tim Burton har deklarerat sin stora kärlek till Robert Smith och gänget, inte bara musik- och textmässigt utan också rent visuellt och estetiskt. Smith själv skall ha varit inspiration till både en och annan Edward Scissorhands-frisyr. Allt det där serveras så exemplariskt välpaketerat denna kväll och vi får äran att åka med ett slag på den goth-, dekadens- och horror-tripp som är The Cures värld. 

Först ut i kvällens set är sju-minutaren ”Alone” som också är öppningsspåret på senaste fenomenala albumet ”Songs of a lost world” (det första på sexton år). Efter sedvanliga underbara evighetsmalande gitarrdyningar gnissel-kvider Smith till slut de första raderna: 

This is the end of every song that we sing
The fire burned out to ash, and the stars grown dim with tears

Det är nästan frestande att låta texten kring spelningen stanna vid en slags aforism byggd endast på öppnings- och avslutningsraderna (extranumren då borträknade). De absolut sista orden i den avslutande ”The end song” som också ligger sist på senaste albumet, kompletterar nämligen öppningsraderna väl:

Left alone with nothing at the end of every song
Left alone with nothing
Nothing
Nothing  

Den uppmärksamme konstaterar snart att de båda partierna tillsammans lämnar oss stående med ett enda stort ‘inget’ som ekar ut och hänger kvar. Ett ’inget’ som The Cure våndats och vältrat sig i genom åren och efterhand mejslat fram ett ’något’ med eftertryck ur. Precis där ur öser man denna kväll en mörker-kavalkad värd att skriva hem om. 

För att inte tala då om tårkanalerna till låtar som bandet skapat en helt egen konstform i. ”Alone” slutar abrupt och något av det vackraste och mest drabbande jag vet kickar igång rakt på. ”Pictures of you” lämnar ingen ögontorr. Vilken enorm låt! Jag tänker på melankolin och det faktum att detta sågs som en sjukdom för inte allt för länge sedan. Michel Foucault skriver om det i sin ”Vansinnets historia”. Om hur melankolikern liksom ansågs förgiftad av den svarta gallan (’melano chole = svart galla på grekiska) och behövde tvångsbehandlas på en särskild institution för att bli frisk. För övrigt genom en hel rad närmast makabra metoder som är värda ett antal The Cure-texter i sig. Det är intressant att tänka sig det idag när priset ”Årets melankoliker” årligen delas ut i Sverige och Slottsskogen fullproppas av människor som suktar efter att våndas tillsammans med ett gäng ledsna farbröder från den sorgsnaste hörnan av de brittiska indie-öarna.

Svartgallan fullständigt dröp i Slottsskogen igår mellan 23 och 01. Men det gjorde också glädjetårar och endorfiner. För det där med det icke festivalanpassade formatet behöver  nog revideras en aning trots allt. Det här är också till stor del en ren hit-orgie där dansskorna åker på till uppåt-klassiker som ”Just like heaven”, ”The lovecats” och ”Friday I´m in love”. 

Vi var många som behövde detta. Varför dock, är en helt annan historia.