The Hives: garanterat kaos, som vanligt

Det är något visst med ett band som aldrig behöver förklara sig. The Hives kliver upp på scenen som om Slottsskogen redan tillhör dem, vilket den för övrigt gör, ungefär en gång per decennium sedan tidigt 2000-tal. Ingen artistpresentation i världen hinner ikapp den egon bandet levererar innan första ackordet ens har spelats.

Och sedan smäller det. Genuint smäller det. Basen känns i bröstkorgen innan trumman ens hunnit slå an, och Pelle Almqvist rör sig som om scenen är elektrifierad och han vägrar stå still av princip. Samma manér som alltid, samma energi som alltid, för varför fixa något som aldrig varit trasigt?

Alla vet varför de är här. Ingen kom för djupa cuts eller oväntade covers, alla kom för hitsen, och The Hives vet det. När ”Hate to say I told you so” briserar känns det som att hela Slottsskogen andas ut på en och samma gång. ”Walk idiot walk” river upp gräsmattan i två minuter raka rör. Och när ”Tick tick boom!” till slut detonerar är det som om publikens samlade energi från hela festivaldagen skjuts ut i en enda explosion.

Det är inte det mest experimentella settet på festivalen. Det är inte det mest känslosamma heller. Men få band ger dig så mycket ren spelglädje på så kort tid, och ännu färre band har tre låtar som fortfarande känns lika livsfarliga tjugo år senare.

The Hives kommer, levererar hitsen som alla väntat på, och lämnar scenen innan publiken hunnit andas ut, vilket förmodligen är precis poängen.

Foton: Kiia Valavaara