Thilda U: “Man får komma in i min hjärna på ett musikaliskt sätt”

Thilda U gör pop som gärna glider över mot disco och R&B. Det som håller ihop det är i första hand detaljerna: stora stråkar med 60-talet i bakgrunden, och en röst som får ta riktigt mycket plats. Nu har hon släppt sitt debutalbum, producerat tillsammans med Daniel Hedberg. Vi pratade om små tankar som blir låtar, om att ha två jobb och om varför hon både älskar och hatar att spela live.

Du beskriver albumet som en blandning av självreflekterande och drömmande. Fanns det en låt som blev nyckeln till hela uttrycket?

Angeline, absolut. Det hände något i studion för mig och Daniel, vi lekte verkligen runt, och det blev ett väldigt fint resultat. Den låten handlar precis om det där, att reflektera över sig själv och drömma.

Hur visste du att det var rätt tillfälle att släppa ett debutalbum, och vad ville du att det skulle säga om dig?

Jag har inte tänkt så mycket på tiden. Jag har alltid velat släppa ett album, det tror jag många vill. Ett album är något stort, en milstolpe, och jag har drömt om mitt första. Nu hade vi de här låtarna, och enligt mig finns det en röd tråd, en period i livet där man är ganska självreflekterande. Jag vill att man ska komma in i mina tankar och dagdrömmar, komma in i min hjärna på ett musikaliskt sätt. Och jag vill visa att låtar kan komma från väldigt små tankar. Angeline kom från “vem är egentligen jag”, Old Magazine från att vara trött på sig själv. En liten tanke som i slutändan blir en låt.

Kan du ge ett exempel på en vardagshändelse som blev en hel låt?

Bästa exemplet är Money. Den skrevs den 25:e. Det var lön, jag kände att jag hade money, och vi skrev en låt om det. Man lever i sitt ekorrhjul och allt leder fram till pengarna. Men den har en djupare nivå också, man harvar på och det kan vara svårt.

Hur är balansen mellan det kreativa och jobbet i vardagen?

Om jag inte hade haft musiken hade jag inte tyckt att jobbet var lika kul. Det blir som två jobb och man måste ställa om väldigt snabbt. Jag tror att det krävs en viss typ av person för det här. Vissa trivs helt fine utan hobbyer, men jag har aldrig kunnat ha bara en grej. Ibland blir man fett trött på sig själv, för jag bokar upp mig för mycket. Men jag fungerar alltid bäst när jag har lite stress i kroppen.

Vad lockade dig med 60-talets stråkar, och hur kom de in i din pop?

Det är svårt att beskriva känslan jag får av 60- och 70-tal med livestråkar. Det tilltalar mig, det är vackert på en helt annan nivå. Det är lite filmiskt, och det passar väldigt bra när man skriver drömmande. Daniel är en klippa när det gäller att få fram den filmiska känslan, han vet vad jag gillar och inte gillar. Det finns för lite pop i Sverige som inte är överproducerad, som får vara mer musikalisk. Det dras inte jag till.

Man märker filmiska referenser på albumet.

La La Land till exempel, de referenserna har vi dragit. Men ibland när vi skriver ser vi det som scener. Om jag ser det visuellt, som bilder, blir det enklare att veta vilket håll musiken ska åt. Angeline är uppbyggd på en filmscen som jag och Daniel hade. Och om någon hör av sig skriver jag gärna musik till film.

“Morning Lights” fick snabbt uppmärksamhet och lyftes i P3. Hur var det?

Otroligt kul, och mest spännande. Vi hade levt med låtarna så jävla länge, och jag var osäker på om den skulle släppas först, men som tur var gjorde vi det. Jobbet i studion är så skyddat från allt annat. Jag tänker inte på om en låt kommer gå bra på radio, för då är det kört, då försvinner jag helt. Man kan aldrig förutspå det, lyssnaren bestämmer. Jag tänker lite på det, men det är mest kul när det händer.

Du säger att man kan förstå sig själv genom någon annan. Vem har varit den personen för dig?

Många. När jag var liten lyssnade jag jättemycket och väldigt brett. Kvinnor med stora röster, Amy Winehouse till exempel, och Fleetwood Mac, hur de producerade sina låtar. Sen hela vägen till Frank Sinatra, Andrea Bocelli och Dusty Springfield.

Hur vill du att lyssnaren ska känna när sista låten tar slut?

Jag vill att man ska känna igen sig, i nästan alla låtar, och kanske tänka “vad menar hon i den här låten?”. Jag är lite av en kluring. Man får känna vad man vill, jag hoppas bara att någon känner något när det är slut, i Old Magazine, i Money eller var som helst. Det är många som lyssnar på musik utan att känna något, man sätter på den för att det är vanligt. Så känner man något är det bra.

Vad hoppas du att live-versionerna ger som albumet inte gör?

Det ger lite mer. Jag älskar att spela live, fast hade du frågat mig fem minuter innan hade jag sagt att jag hatar det. Men jag förstår mig själv bättre när jag gör det live, och låtarna gör sig bättre. Jag hoppas att folk förstår mig lite mer, soundet också. Om det finns en plats där man ska känna något så är det live.

Foto:

Nalle Hedberg

Hugo Blomqvist