Tre gubbrockstjärnor och en avgörande kompromiss

En rejält gubbig festivaldag var det igår: The Hives, Nick Cave och The Cure, allt samma dag. Ens unga glansdagar, den där känslan man som 34-åring gärna vill återuppleva fast kroppen helst vill ha rutiner. Men när The Cure krockade med Lykke Li blev valet ändå enkelt, The Cure kan man fånga när som helst i och med att jag bor i England, Lykke Li ser man förvisso även i London men det är liksom inte samma sak som en Svensk festivalscen. Så det blev henne, och det var värt det.

Höjdpunkterna var tydliga: ”Get Some” och ”I Follow Rivers”, två sidor av samma mynt, där den ena är kontroll och den andra kapitulation. ”Sex Money Feelings Die” och ”Knife in the Heart”, bar den där avskalade, nästan apatiska smärtan som gör henne ärligare än det mesta i genren. Och mitt i allt ”Lucky Again”, andningspausen, den stillsamma låten om att inte kunna sluta hoppas, som fick hela rummet att sänka axlarna för en stund.

Helheten: en artist som växlar mellan skärpa och sårbarhet utan att någonsin hamna i mellanläget. Att offra starten på en rutinerad gubbrockstjärna för en hel timme med Lykke Li var, i efterhand, precis rätt beslut.

Foton: Jens Gustafsson