Trygghet mot kaos: Den Svenska Björnstammen är tillbaka med sitt starkaste album på länge

Festivalrykten fick ett snack med Åke Olofsson inför släppet av albumet Kontrollen & förlusten av den, som landade idag.

Efter flera lyssningar är det svårt att inte känna att Den Svenska Björnstammen har hittat tillbaka till något väldigt välbekant, samtidigt som bandet fortsätter framåt. Det låter fortfarande omisskännligt som Björnstammen: poppigt, egensinnigt och med den där speciella blandningen av allvar och lekfullhet. Men Kontrollen & förlusten av den känns samtidigt som ett naturligt steg vidare.

Albumet rör sig mellan vardag, relationer, ilska och existentiell oro, men utan att tappa den lätthet som alltid varit en del av bandets uttryck. Blandningen av det stora och det lilla är kanske också det som gör skivan så lätt att fastna i. För mig är favoritspåret den här gången ”Det jag såg i din spegel såg inte ut som mig”, en låt som fastnar utan att behöva förklara sig.

Efter två års vila sedan Med Sång / Utan Sång är Den Svenska Björnstammen tillbaka. Nu väntar dessutom en turné med 19 datum. Det känns helt enkelt väldigt fint att ha dem tillbaka.

Ur intervjun med bandets sångare Åke Olofsson:

Balansen mellan trygghet och kaos

Albumtiteln ”Kontrollen & förlusten av den” sammanfattar något centralt för Åke. Han beskriver hur han själv pendlar mellan rutin och kontrollförlust i vardagen, jobbar, lagar mat, håller struktur i en och en halv vecka, för att sedan bli uttråkad och spåra ur. Samma mönster går igen i låtskrivandet: ingen idé i förväg, ingen långsiktig plan, bara ett försök att i efterhand förstå vad man egentligen skrivit. ”Man vet knappt vad man gjort,” säger han, bara tre dagar efter att mixarna lämnats in.

Äkthet i produktionen

Bandet har valt bort mjukvarusynthar till förmån för riktiga trummor och analogt spel förklarar han. Enligt Åke är det inte ett konceptuellt statement kopplat till albumets tema, utan ett rent ljudmässigt beslut, han ogillar helt enkelt att arbeta med mjukvaruinstrument praktiskt, och när man väl äger bra riktiga synthar finns ingen anledning att kompromissa.

Perfektionismen är påtaglig i hans sätt att prata om processen, men balanseras av en förståelse för att musik aldrig blir exakt som man tänkt sig. ”Val är inte kreativitetens bästa vän,” menar han, att låsa fast saker leder ofta till bättre resultat än att drunkna i möjligheter.

AI, konst och den mänskliga faktorn

Björnstammen använder inte AI i sin musik, varken för att generera ljud eller skriva text. Åke är tydlig med att det inte handlar om ideologisk motvilja mot ny teknik, utan om att det roliga med att skapa musik är just det som AI inte kan göra: det mänskliga, ombytliga och delvis oförklarliga i varför en inspelning fungerar eller inte.

Från Oslo och spermabanken till svensktoppsetta

Åke beskriver bandets resa sedan det stora genombrottet med ”Vart jag mig i världen vänder” som på många sätt osannolik. Innan Spotify fick genomslag hade de inga fasta jobb, han berättar om resor till Oslo för att sälja sperma och att plocka mat i Skövde för att få ekonomin att gå ihop. År 2012 låg bandet etta på Svensktoppen med just ”Vart jag mig i världen vänder”. Sedan dess har de byggt upp fasta löner, en ekonomisk buffert och en tydlig struktur kring skivsläpp och turnéer. Den kontrollen, säger han, är något bandet är särskilt bra på, och en förutsättning för att kunna fokusera fullt ut på musiken.

Existentiell oro då och nu

Vi pratar om 2010. Då var bandet, enligt Åke, övertygade om att allting skulle bli bra till slut. Sexton år senare skriver de istället om ilska och existentiell oro, trots att hans egen existentiella ångest faktiskt minskat med åren. Den peakade när han var 23; idag lyssnar han hellre på poddar om rymden, gnosticism och mörk materia, med ett slags nyfiket nöje snarare än skräck. Distansen gör det lättare att skriva om sådant som en gång kändes outhärdligt.

Jag berättar för Åke att jag själv upptäckte Björnstammen just 2010, genom deras helt otroliga EP ”Dansmusik”. Det är märkligt att tänka på hur mycket som förändrats sedan dess, både för bandet och för mig som lyssnare och ändå känns den där kärnan i deras musik igen.

Live och på turné

Många låtar på nya skivan är enligt Åke medvetet skrivna för att fungera live, något bandet aldrig riktigt gjort tidigare. Singeln ”Bra ändå”, som redan närmar sig 400 000 lyssningar, beskriver han som en ren studiolåt och en utmaning att omsätta scenmässigt, medan spår som ”Inga ärliga människor säljer sina känslor” är byggda för att vara flexibla i liveformat.

Åke sammanfattar albumet med två motstridiga behov: behovet av trygghet och behovet av att förlora kontrollen. Det är en konflikt som återkommer på flera sätt genom skivan, men den handlar förstås om betydligt mer än så: relationer, kärlek, ilska, existentiella funderingar, vardagstristess och vardagslycka.

Han lyfter också fram att bandet lagt stort fokus på att få musiken att flyta naturligt och att dölja dess underliggande ramverk. Dessutom är han extra nöjd med melodierna på den här skivan, något han beskriver som svårt att få ”från huvudet till datorn”, men som han tycker att de lyckats med den här gången.

Avslutande tanke

Jag håller med Åke om mycket, framför allt om att melodierna är det som bär skivan. Kontrollen & förlusten av den är ett starkt album, men kanske framför allt ett album som känns genomarbetat utan att låta överarbetat. Motsägelserna, vardagen och de existentiella frågorna får finnas sida vid sida, och det gör att skivan håller ihop trots att den rör sig mellan ganska olika känslolägen.

Det är också där albumtiteln blir särskilt träffande. Behovet av trygghet och behovet av att släppa kontrollen finns hela tiden närvarande, både i musiken och i berättelsen om bandets egen resa. Den Svenska Björnstammen har byggt upp en betydligt större trygghet runt sig sedan de slog igenom, men musiken verkar fortfarande må bra av att ibland kasta sig ut i det okända.

Efter två års frånvaro känns återkomsten därför mer än bara efterlängtad. Kontrollen & förlusten av den visar att Den Svenska Björnstammen fortfarande har något att säga – och att de fortfarande gör det på sitt eget sätt.