Two Door Cinema Club har blivit infekterade av ett 80-talsvirus. Det verkade först vara mindre allvarligt vid första anblick när Are We Ready? (Wreck) släpptes och trumfade större delen av allt som bandet släppt sedan debuten Tourist History. En uppfriskande nickning till forna discogenerationer, men med en kärna som fortfarande utstrålade någonting eget. Gameshow såg ut att kunna använda det som ett mindre komplement än att låta discon dominera.
Detta var innan vi fick höra vad som måste vara hemska biverkningar av en hälsokur gjord på Imagine Dragons intetsägande och uppblåsta sound. Låtar som Lavender baseras kring att enbart framstå som skrika-från-en-bergstopp-episka och storslagna i produktionen, när de i grunden är ungefär lika intressanta som att vara på plats 237 i telefonkön till Nordeas kundtjänst. Det finns så lite substans här att ingenting fastnar, varken refrängmelodier eller textrader. Skivan är till större delen fylld av blek discopop, kopiösa mängder falsettsång och superslemmiga rim. Ta bryggan i Fever, till exempel: ”How we turn / How we yearn / Plastic fern / Watch it burn / Hold my coke / Need a smoke / No, no, no!”
Det finns dock strimmor av hopp i klass med Are We Ready? (Wreck). Den finstämda och syntladdade Good Morning påminner om de starkare sidorna hos Brandon Flowers soloskiva, medan den starkt Foals-inspirerade Ordinary bjuder på kaxig funk bäst upplevd tillsammans med en solglasögon- och läderjackeoutfit. Men de hjälper inte skivan som helhet. De kanske lättar upp stämningen för en sekund och får huvudet att ofrivilligt gunga med i boogie-soundet, men den konstanta tanken finns ändå kvar. Det blir inte bättre än såhär. Vi måste brotta oss igenom kraftigt urvattnade (och malplacerade) Queens of the Stone Age-riff under titelspåret, planlösa låtar som Surgery samt pseudo-djupa texter om konsumism i Bad Decisions för att ens få några glimtar av den magi som fanns på Tourist History. Alla sockersöta gitarrslingor som bandet var kapabla till i Undercover Martyn och What You Know har vuxit till mögel under hela Gameshow. Alla hektiska trumkomp och finurliga låtstrukturer har huggits ner och kastats om till den grad att de knappt känns som samma band längre. Det är som att 80-talsepidemin har smittat samtliga organ inuti Two Door Cinema Clubs kropp och har förändrat all DNA.