I en jakt på årets artist 2012 skulle Ty Segall utan tvekan vara en bra kandidat. Titeln kommer till slut självklart att gå till Frank Ocean eller någon annan med större genomslag, men det finns utan tvekan starka argument för att Ty Segall förtjänar titeln. Under året har Segall släppt en samarbetsskiva med en av sina få konkurrenter om garagerocktronen — Hair tillsammans med White Fence — samt släppt sin första skiva inspelad med band; Slaughterhouse som krediteras till Ty Segall Band. Som kronan på verket finner vi nu Segalls tredje skiva för året och den bästa; hans senaste soloskiva Twins. (Nu har vi inte ens nämnt ett flertal singlar och samarbeten, eller hans deltagande på en ny tributeskiva till The Velvet Underground & Nico).
Tillbaka till Twins: musikaliskt är Twins, liksom Segalls verk i allmänhet, väldigt enkel; det handlar om grunderna inom rockmusik. Denna enkelhet är befriande med tanke på att dagens musik ofta utgår ifrån ”more is more” snarare än ”less is more” (och det senare vinner nio gånger av tio). Gitarr, bas, trummor, sång och ibland ett piano. Mycket mer än så behövs inte för att skapa utomordentlig rockmusik, så länge man har tillräckligt bra låtar – och Twins har utan tvekan det. Det är just i låtskrivandet Segalls talang verkligen märks; konsten att få det enklaste att bli riktigt bra är något bara de allra bästa klarar av.
Inledande Thank God For Sinners sätter tonen direkt; rivig rock, fuzzgitarrriff, Segalls röst och gitarrsolon överallt. Sedan lugnar det sig egentligen inte förrän på skivans näst sista spår, Gold On The Shore, där den distade elgitarren byts ut mot en akustisk. Däremellan är det full fart och Segall levererar vad som borde vara hit efter hit, men som aldrig skulle kunna ha varit det. Det är rakt igenom för eget och för okommersiellt, men rent kvalitetsmässigt finns allt som behövs – men för oss som lyssnar är det bara att njuta.
Som tidigare nämnt är Twins långt ifrån nyskapande, men som exempelvis Christopher Owens i Girls har bevisat under de senaste åren är det inte alltid något som behövs. Något som Ty Segall levererar ännu ett bevis på här. Twins är vad du får om du malar ner det bästa ur proto-punken, blandar i lite indierock, lite T. Rex, lite Black Sabbath och spelar in allting på en bandspelare i ett garage. Referenserna är många, men slutresultatet är klart och tydligt Segalls eget — och en årets absolut bästa skivor.