U2 vill ha uppmärksamhet – men vågar de fortfarande säga något?

Det är lätt att föreställa sig hur U2 en gång klev upp på festivalscener som självutnämnda samveten för en generation. Med Days of Ash försöker de påminna oss om just det arvet men resultatet visar att deras politiska kommentarer nu är mer försiktiga än nödvändiga. EP:n är gitarrdriven och välproducerad, men det känns ibland som en uppvisning i vana snarare än en skarp samtidsskildring.

Det har inte saknats aktivitet kring bandet: de omskrivna spelningarna på Sphere i Las Vegas, Bonos självbiografi och det nedstrippade projektet Songs of Surrender. Men nya låtar har lyst med sin frånvaro sedan Songs of Experience för drygt åtta år sedan.

EP:n är producerad av Jacknife Lee som är mannen bakom How to Dismantle an Atomic Bomb och markerar en återgång till ett mer direkt, gitarrdrivet uttryck. Åtminstone är det ambitionen.

Inledande ”American Obituary” är taggig och doftar Achtung Baby. Den fungerar som en direktreaktion på dödsskjutningen av Renée Good i Minneapolis och bär rader som ”America will rise / against the people of the lie”. Bono lånar rytmisk frasering från Bob Dylans ”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding)”, men vänder perspektivet: där Dylan sjunger som barn till sin mor låter Bono modern tala till sina barn ”I love you more / than hate loves war”. Det är tydligt, kanske övertydligt, men engagerat.

Samtidigt infinner sig känslan av att något saknas. Tyngden finns i ljudbilden, hantverket är intakt, men nerven och den där känslan av att något faktiskt står på spel glimtar bara till. De politiska gesterna är breda, nästan rutinmässiga. I ett läge där många yngre artister är påfallande tysta kan man ändå uppskatta att veteraner som Bruce Springsteen och U2 fortfarande tar protesttraditionen på allvar.

”The Tears of Things” problematiserar religionens roll i mänskliga konflikter och är EP:ns starkaste stund och här påminns vi om vilken sångare Bono alltjämt kan vara när melodin lyfter honom. ”Song of the Future” hyllar den iranska 16-åringen Sarina Esmailzadeh och knyter an till ”Woman, life, freedom” rörelsen, medan ”One Life at a Time” fungerar som en hoppfull salut till aktivisten Awdah Hathaleen. Här finns konkretion som ger texterna fäste i verkligheten.

Avslutande ”Yours Eternally”, med gästande Ed Sheeran och ukrainske Taras Topolia, är en frihetssång som vill mycket men landar mer generiskt än gripande. Att U2 söker bredare spridning är begripligt, men mötet blir musikaliskt det minst spännande på skivan.

Instrumentalt finns fortfarande professionalismen: gitarrerna klingar distinkt, rytmsektionen är stadig, dynamiken genomtänkt. Problemet är inte hur det låter, utan vad det säger och hur djupt det vågar gå. Det känns ibland som att bandet lutar sig mot minnet av sin egen betydelse snarare än att fullt ut återerövra den.

Days of Ash är inte ett haveri. Snarare är det en påminnelse om hur högt ribban en gång låg men också om att U2 fortfarande kan hitta en gnista när de fokuserar. Det blir inte alltid fantastiskt. Men det är mer än välkommet.

När de nu lovar mer ljus och mer ”cirkus” på det fullängdsalbum som väntas senare i år återstår att se om detta är början på en verklig nytändning eller ännu ett respektabelt, men ofarligt, kapitel i epilogen.