Ulf Kristersson älskar Kent – men dödar nästa generation svenska band

ABBA. Kent. Max Martin. Lykke Li. Viagra Boys. Europe. Ghost.

Det är artistnamn och producenter som svenska politiker gärna slänger sig med när de vill påminna världen om att Sverige är en musikstormakt. Men samtidigt pågår en nedmontering av exakt den verklighet som gjorde allt detta möjligt.

För svensk musikexport börjar inte i en styrelserapport från Spotify.

Den börjar i replokalen.

I den där unkna källaren där ett band repar för första gången. Där någon står och skriker falskt i en mikrofon inför tre kompisar. Där unga människor hittar ett sammanhang, en identitet och kanske till och med en anledning att fortsätta framåt.

Och nu håller regeringen på att slå sönder det.

En ny rapport visar att 8 000 speltillfällen försvunnit mellan 2024 och 2025 som en direkt följd av regeringens nedskärningar mot studieförbunden. Det betyder att tusentals unga aldrig ens får göra sin första spelning. Den där första kvällen som avgör om musik bara förblir en dröm eller faktiskt blir någonting verkligt.

Det här är större än kulturpolitik.

Det handlar om psykisk hälsa. Om gemenskap. Om att ge unga människor någonting att göra, någonting att tro på och någonstans att ta vägen.

Politiker älskar att prata om förebyggande insatser mot kriminalitet. Samtidigt skär de ner på en av få verksamheter som faktiskt fungerar i praktiken.

För replokalen är inte bara fyra väggar och ett trumset.

Det är ett alternativ till ensamhet. Till destruktiva miljöer. Till att hamna snett.

Siw Malmkvist formulerade det kanske tydligare än någon annan när hon sa att barn utan någonstans att spela och sjunga ut sina känslor riskerar att istället agera ut dem på gatan.

Och ärligt talat — hon har rätt.

Det är också därför det blir så provocerande när samma politiker försöker nå unga via TikTok och Instagram genom att namedroppa artister som vuxit fram ur exakt de miljöer man nu monterar ner.

Ulf Kristersson verkar själv älska Kent. Han har citerat favoritlåtar och använt bandets musik i politiska sammanhang. Men samtidigt leder han en regering som monterar ner samma replokalskultur och studieförbundssystem som gjorde svensk alternativmusik möjlig från första början.

Man kan inte stå och hylla svensk musikexport samtidigt som man sparkar undan benen för nästa generation musiker.

Max Martin säger själv att tillgången till replokaler och scener är avgörande för att framtidens artister ska kunna växa fram. Kent, Lykke Li, The Soundtrack of Our Lives, Eva Dahlgren, José González och en lång rad andra svenska artister larmar nu om utvecklingen.

Men Ulf Kristerssons regering verkar fortfarande inte förstå allvaret.

Sverige riskerar inte bara att förlora framtida världsstjärnor.

Vi riskerar att förlora hela den kulturella infrastrukturen som gjort svensk musik unik.

Problemet är att det inte märks idag.

Det märks om tio år, när återväxten är borta och Sverige plötsligt inte längre producerar nya internationella namn i samma takt.

Det mest tragiska är att det här dessutom slår hårdast mot mindre kommuner och landsbygden, där studieförbunden ofta är själva kulturlivet.

Så samtidigt som regeringen pratar om att hela Sverige ska leva monterar man ner platserna där unga faktiskt lever.

Det är ingen nyhet att borgerligheten aldrig riktigt kunnat dansa.

Men de kan åtminstone börja pumpa tillbaka pengar till studieförbunden igen — så att nästa generation svenska band över huvud taget får en chans att börja spela. Någon ska ju underhålla er i framtiden också.