Ulrika Spacek har alltid rört sig i skarven mellan konstrock och något mer svårdefinierbart – och på EXPO är det just friktionen som glöder. Det är ett album som både pulserar och skaver, där organiska trummor krockar med digitala speglingar och där melodierna känns som de är på väg att lösas upp, men aldrig riktigt gör det.
Bandet låter mer självsäkra än någonsin. Där tidigare släpp haft en introvert nerv, riktar EXPO blicken utåt mot en splittrad samtid. Det finns något nästan kliniskt över vissa partier – matematiskt, kallt – men samtidigt en värme som sipprar fram i lager på lager av gitarrer och rytmiska förskjutningar.
Det är rastlöst, dansant och stundtals euforiskt, men också lätt desorienterande – som att befinna sig i ett rum fullt av speglar. EXPO är inte ett album som ber om uppmärksamhet, det kräver den. Och belöningen är ett av Ulrika Spaceks mest genomarbetade och samtidsklingande verk hittills.