Det här var ingen mjukstart – WoW 2025 kom in som en käftsmäll

KRÖNIKA: Det här var ingen mjukstart – WoW 2025 kom in som en käftsmäll

Det brukar ta ett tag. Några låtar, några öl, några nervösa blickar mellan scen och vänner innan man är inne i det. Det brukar vara en långsamt växande känsla av ”nu är vi här”. Men inte i år.

Way Out West 2025 började inte. Den exploderade.

När Refused! gick upp och lät sina första toner skära igenom luften som en rakbladsklinga över ett stilla hav, fanns det ingen återvändo. Det var som att hela Slottsskogen blinkade till, drog ett djupt andetag – och släppte taget. Vi var där. På riktigt. Och vi var vakna.

Det är alltid svårt att sammanfatta en festivaldag som känns som tre. Men vissa namn brände sig fast direkt.

Queens of the Stone Age! var precis så monumentala som man vill minnas dem – ökenrock på amfetamin, med riff som kändes i revbenen och ett publikvrål som lät som en jordbävning genom Änggården.

Iggy Pop!… vad ska man ens säga längre? Mannen är 78 år, rör sig som en stel 28-åring, och har en energi som hade fått en marskatastrof att kännas sexig. Han var naken. Han var rasande. Han var öm. Han VAR rock. OCH Teadybears? De delade inte sceen med Iggy. Där var jag nära på dra tillbaka till Värnamo. Jag hade ärligt talat förväntat mig några fler besvikelser.

Och där mitt emellan, ett band som överraskade alla: KNEECAP!. Det är inte riktigt allsång när han är på scen men ändå var det hans akt som gav högst decibel.

Men det fanns fler höjdpunkter – de med utropstecken bakom namnen, och det av en anledning:

• Fontaines D.C.!: Mörka, snygga, förbannade. Deras postpunk kändes som en rökig pub i Dublin mitt i ett åskväder.
• Kite!: Elektronisk gotik från Sverige som lät som Vangelis möter Nine Inch Nails på ett rymdskepp.
• Bicep!: Pulserande, hypnotiskt, extatiskt. Det var inte dans – det var bön. Men ingen stilla. Absolut bäst igår? Jag tror det.
• Refused!, igen: “Worms of the Senses” på fullt ös och plötsligt stod en tonårig version av mig själv och skrek i mitt inre.

Och mitt i all tyngd, all svett, all punkig ilska – en röst: Beth Gibbons. Som att någon pausade tiden. Hon sjöng och vi lyssnade som om det var sista gången vi skulle höra något vackert igen. Det behövdes. Mörkret och ljuset. Precis som en riktig festivaldag ska vara.

När jag lämnade parken den kvällen – kroppen öm, själen klar – hörde jag någon säga: “Om det här var dag ett, hur fan ska man överleva tre?” Jag log. Exakt så.

WoW 2025 har inte bara börjat. Den har rivstartat. Och vi kommer inte vara samma människor när det är över.