William Sundman Sääf: “Jag har varit gubbe sedan fyra års ålder

William Sundman Sääf har på kort tid blivit ett av de mest omtalade namnen i svensk musik. Samtidigt har han gjort det genom en genre som aldrig egentligen försvunnit: visan. Min nyfikheten gjorde att jag fick en januaridag tillsammans med honom: två spelningar i Småland, först i Växjö och senare i Alvesta.

Första spelningen är i ett Kapell i Växjö efter lunch. Jag är där alldeles för tidigt. Kyrkan är relativt tom, sofforna i entren är ockuperade av två ungdomar, och en man och en kvinnlig präst. Prästen reser sig upp hälsar och jag hinner inte introducera mig innan hon får ett samtal och springer iväg. Jag tänker att de övriga i soffan också är medlemmar av församlingen med tanke på hur lång tid det är kvar till spelningen.

När William väl anländer kommer han själv med relativt tung packning för att bara vistas en dag i Småland. Gitarren förstås, en väska med merchandise och en massa häften med låtar. Immiga glasögon men stiligt klädd. Ett yvigt beteende och lite osäkert kanske. Vi skakar hand, hälsar och småpratar. Jag märker att han verkar tro att jag är någon annan, han misstar mig för någon från kyrkan.

– Jaha, du var Emil från Festivalrykten.

Personalen i kyrkan hälsar William välkommen, ett helt annat välkomnande än vad jag fick. De två ungdomarna i soffgruppen himlar med ögonen som om de ser Gud, när de ser William men de sitter kvar. William erbjuds de ena och de andra i form av förtäring .

Det är en timme kvar till första spelningen. William leds in i kapellet och jag tar rygg tio meter bakom. En relativt primitiv kyrksal men mysig. Fem, sex rader med gång i mitten, stolar istället för vanliga bänkar. Det blir nog en spelning med cirka 40 gäster max. Nyfiken på vilka som har tid mitt på dagen.

William ska soundchecka men kommer inte på vad han ska spela.

Jag nämner att jag såg honom spela Astrid Lindgren-låtar på tåget tidigare under dagen.

– Kan du inte köra något sådant?

William börjar spela här kommer Pippi Långstrump. Han improviserar och plinkar på gitarren och sjunger låten som om han aldrig gjort något annat. Kort men rejält soundcheck, han vet vad han gör tänker jag för mig själv. Vi har lite tid innan första spelningen.

William är uppvuxen i Stockholm “Knivsöder” som han säger,  tills han var fem år gammal. Sen blev de Bromma.

Vem var du som 12-åring?

– En skitjobbig liten grabb. Tolv? Näh, jag var jobbig.

Var du lillgammal?

– Ja, jag har varit gubbe sedan fyra års ålder. Jag har alltid gillat gammal musik och kultur och klätt mig lite mer propert än mina jämngamla.

Var du väldigt musikalisk redan då?

– Väldigt får någon annan avgöra. Men musikalisk var jag. Spelade och sjöng, eller spelade i alla fall.

När kom sången in?

– Om man frågar min mamma så var det när jag var fyra. Men jag började skriva egna låtar när jag var 14–15. Då började jag sjunga mer, mest för mig själv och husbehov.

Minns du ditt första uppträdande på scen?

– Minns inte. Men kanske när jag var nio och spelade klarinett.

Uppträdde du ofta inför klassen?

– Ja, jag var med i skolans melodifestival alla gånger, spelade på lucia och skolavslutningar.

Scennärvaron, fanns den redan då?

– Nej, jag var inte lika scennärvarande då. Jag sög, som de flesta barn gör.

Nu är du själv småbarnspappa. Hur är det?

– Ja, en dotter som snart fyller sex. Vi har halvtidsboende, så varannan vecka är hon hos sin mamma. Då kan man passa på att åka iväg och spela.

Är hon musikalisk?

– Jag tycker det. Hon sjunger mycket för sig själv och sjunger rent och fint. Jag har försökt få henne att spela lite piano, men hon är nog lite för ung än.

– Ibland tycker hon det är mysigt när jag sjunger hemma, och ibland säger hon bara: ”Pappa, sluta!”

Den första spelningen är på väg att börja, salens samtliga platser är fyllda, de flesta är pensionärer som tillhör församlingen. Det är runt 10 andra som är där  för att se William. Det är svårt att känna av stämningen i Kapellet. Innan William börjar spela är det andakt. Prästen säger några sista ord innan det är William som får ta över.

“Du får använda vilka ord du vill. Vi är inte känsliga”

William inleder med att prata om Bellman med en ton och pondus han inte har när han pratar om sig själv. Det är inte heller likt prästens predikan om tro och Jesus. Han försöker heller inte vara Bellman eller göra teater av Bellman likt många andra som tolkar Bellman. Första är “Fredmans epistel N:o 23”. Gåshuden kommer nästan direkt. Miljön, människorna och Williams scenspråk, rivstart på ett sätt Alex Turner i Arctic Monkeys hade blivit avundsjuk på.  Kapellet får uppleva något nytt, pensionärerna ser nästan skärrade ut.

Det blir några lugnare låtar, blandat med mellansnack som är allt annat än manus. William varnade att kanske  “Nu kommer en liten snuskig Bellman, en lite ful Bellman”. Det känns som att det är en präktig publik som spelningen står inför

Under en av låtarna avbryter han sig själv efter andra versen:

– Här borde Bellman ha avslutat! ”Vi dö utaf kärlek och lefva af vin.” Perfekt slutrad. Men så skrev han en tredje vers ändå.

Hela rummet skrattar.

Det är också där jag börjar förstå vad folk egentligen menar när de pratar om ”tolkningar”. De flesta covers är bara just covers. Det här är något annat.

Spelningen avslutas och rummet töms, William ser trött och sliten ut och lämnar salen. Kvar i salen är samma gäng som i soffgruppen minus prästen. Ungdomarna satt allra längst fram på egen rad, just framför mig med inspelningsutrustning. Under spelningen noterade jag att de lyssnade och följde konserten med hög entusiasm, som om de hade ett viktigt uppdrag och var tvungna att komma ihåg varje detalj. Eftersom det bara är vi kvar i salen och de likt mig ser ut att vänta på någon. Det är andra gången idag vi är i samma rum och känner att det vore ohövligt om jag inte hälsade på dem.

Familjen som skolkade för William

Ungdomarna heter Kevin och Kendra, respektive 17 och 12 år gamla, de två yngsta syskonen i en skara av 6 och deras far Jesper, inga medlemmar av församlingen med andra ord. Två stora William fans. Kendra ser sig om mot dörren där William försvann och frågar om jag tror han kommer tillbaka, jag lugnar ner henne och säger att han kommer tillbaka. Kevin är likt William ett fan av Bellman, , till vardags går han fordonsprogrammet. Kendra går i grundskolan. Det är första gången de ser William. De har båda fastnat för Williams musikaliska talang och gillar hans texter.

Kevin säger att han försökt att spela en del Bellman för klasskamraterna men de förstår inte hypen . Jag kan förstå Kevins frustration, men jag förstår även att den svenska visan har svårt att hitta hem i ett klassrum med 17-åriga fordonselever.

William kommer tillbaka och tar sig tid med Kevin och Kendra. Jag tar några minuter med deras far Jesper, Jesper var den första att ställa sig upp efter Williams  spelning och applåderade på ett högtidligt och talande sätt, det känns som att Jesper vet att han gett sina barn en upplevelse och ett minne för  livet. 

Berätta om din relation till den svenska visan?

– Visan för mig, den träffade här (slår sig för hjärtat) när jag såg på… jag tror det var en nyårskonsert på ettan eller tvåan på 80-talet. Då var det ju Fred Åkerström med Trio CMB som uppträdde någonstans. Om jag har helt fel, eller minnet – det här är ju 40 plus år sedan. Men då spelade han liksom, och det slog mig bara: ”boff!”. Du får tänka, jag är 14–15 här, va? ”Vad fan är det här?”. För jag lirade hårdrock på den tiden, som man skulle göra

Hur glad är du att William har kommit in i den svenska visscenen?

– Otroligt! För att det här är ju bara något år. Och William har ju synts mycket i medier i och med att han har lirat på tunnelbanan. Det är ju lite udda, va? Fast det gjorde ju Fred redan på 70-talet, det vill säga spelade i tunnelbanan. Men nej, det var ju lite kul. Jag är otroligt glad. Fantastiskt roligt alltså.

Jag avslutar med familjen Hedegaard och frågar om vi ses ikväll på andra spelningen. Det gör vi. Jag avlägsnar mot loungen (entren) där William sitter. Jag berättar att de “skolkade” för din skull och pappan är med på det. Vi landar i att Jesper borde bli årets pappa. Jag frågar lite om spelningen och William tror inte att den var uppskattad av alla i Kapellet. En fördom jag har om William är att han är religiös och trivs i kyrkan men han förklarar att så är inte fallet och han ser kapellspelningen som vilken spelning som helst och han vill göra sin grej oavsett var han är.

Vi packar ihop och tar en taxi från kapellet till tågstationen och vidare mot Alvesta, närmare bestämt folkets hus.

När vi väl kommer fram till  Alvesta så tar vi promenaden mot Folkets hus.  Vi går igenom entren som leder till deras cafeteria, jag fascineras direkt av den här platsen. Det är inte bara en byggnad, utan ett stycke av det gamla Sverige. Här har tiden stått stilla sedan 60-talet utan att det förekommit slitage eller vanvård av inredningen, en popcornmaskin som går varm, den avger de där små torra smällarna av popcorn som poppar. Allt känns som det ska även fast jag inte varit här tidigare.

Vi slår oss ner vid  bordet, arrangören frågar om vi är hungriga och de säger att de kan bre några köttbullemackor. Det är mer än välkommet efter en lång dag och innan andra spelningen. William och arrangören går iväg en snabbis men är snabbt tillbaka.

William berättar att det sålts runt 90 biljetter. Hans största spelning i egen regi hittills. Vi står en stund och tittar ut över den tomma salen.

Vi sätter oss till bords, våra köttbullemackor med rödbetsallad är serverade, jag tar IPA, lättöl, William tar en läsk. Medan vi äter kommer vi in på ämnen som sovjetisk brutalism, kärleken till gamla stan i Stockholm och även gamla stan i Tallinn. Vi pratar Kent, och Oasis återföreningen “ja undra om de spelar Wonderwall” säger William ironiskt.

Efter gymnasiet började du studera musik. Hur såg den resan ut?

– Men ja, jag läste komposition av konstmusik i 9 år, på folkhögskola på Gotland, Musikhögskolan i Göteborg och till slut 5 år på KMH i Stockholm. Man lär sig komponera musik för kammarmusik, orkester, soloinstrument, kör etc. I en västerländsk konstmusik-tradition. Väldigt användbart även när jag arrangerar visor och skriver egna sånger, även fast jag inte tonsätter konstmusik för närvarande.

Kommer vi att få se mer av kompositören och tonsättaren William i framtiden? Skiljer han sig från vissångaren William?

– Hoppas det. Nä, det är samma person, bara en annan genre. Men jag är ofta mer brutal i konstmusiken och “normala” personer skulle nog tycka att det är obegripligt oljud.

Hur känns det att på så kort tid ha fått ett sådant genomslag?

– Roligt men stressigt. Alla vill dra i mig från alla håll och jag är för dålig på att tacka nej till saker.

Du har fått väldigt många följare och visningar på kort tid. Hur knäckte du algoritmen?

– Genom att inte bry mig om algoritmen. Jag bara gjorde det jag tyckte var roligt, och att folk gillar det är ju toppen.!

Varför tror du att genombrottet kom just nu?

– Vi lever i en tid av plast, AI och bajs. Folk uppskattar det genuina och personliga i visan och det jag gör.

Varför just Bellman?

– För att Bellman är bra! Catchy melodier och texter som fortfarande betyder något, 250 år senare.

Att vara nära publiken verkar vara viktigt för dig. På tunnelbanan och i Gamla stan står du bokstavligen mitt bland dina åhörare. Vad betyder det?

– Alltså, jag gillar mest att spela på gatan om nätterna för 3–5 personer som står nära och lyssnar. Det är magiskt. Större än det så får det gärna vara så stort att jag inte ser publiken. Jag avskyr beröm och att få applåder eller “ååå va duktig du är”. Har kanske något fel som valde denna bransch.

Är du snart för stor för tunnelbanan? Kan du se framför dig en dag då det inte längre fungerar att spela där?

– Tror inte det. Jag spelar mindre på t-banan nu också i och med att det händer så mycket annat och jag måste ha lite tid att chilla ibland också. Men hoppas ändå fortsätta spela på trafiken.

Vilken linje är roligast att spela på?

– Alla utom pendeltågen.

Dina mellansnack har blivit nästan lika omtalade som musiken. Är de ett sätt att komma nära publiken?

– Tack för att du säger att de är otroliga. Jag brukar mest bara säga det som kommer i stunden. Och jag tror att en del av charmen är att det inte är publikanpassat eller genomtänkt. Jag kan inte ljuga, och jag kan inte vara tyst när jag vill säga något och ibland blir det fel och knas, men det är bara att äga situationen så tror jag det löser sig.

Vad drömmer du om att göra härnäst?

– Sjunga med symfoniorkester med mina egna låtar.

Det ser vi fram emot! Lycka till på spelningen nu säger jag.

Det är ungefär tjugo minuter kvar till andra spelningen. Det är svårt att se vad publiken har gemensamt.

En hantverkare direkt från bygget. Pensionärer. Barnfamiljer. Studenter. Det enda de verkar dela är att de är här för William. I kapellet tidigare fick han vinna publiken. Här i Alvesta har han den redan.

William kliver upp på scenen med samma gitarr, samma glasögon och med ett lite yvigt kroppsspråk som tidigare under dagen. Men nu finns det något annat där också. Kanske trygghet. Kanske bara energi från publiken. Han känns större här. Inte större som i kaxigare, utan större som i att han vet att det är här han ska vara.

Han öppnar försiktigt, nästan trevande, med några visor som får publiken att luta sig framåt i stolarna. Folk skrattar åt mellansnacket långt innan punchlinesen kommer. Att se William live, det långt bort från TikTok-klippen och uppträdandet i tunnelbanan i Stockholm.. Inga algoritmer styr mig till andra platser, tre meter framför mig sjunger William som om varje textrad betyder något. 

Och där ligger nog skillnaden mellan första och andra spelningen också. I kapellet fick William vinna publiken. Här i Alvesta så är dom på hans sida  från första början och det bevisas när alla sjunger i med “Jesus med sandalerna”.

William lyckas med det där få andra klarar: han spelar inte visor som kulturarv, han spelar dem som om de fortfarande lever. Han får Bellmans texter att låta som om de vore nyskrivna.  Williams egna verk har en speciell lyrik, ord som bara någon som var lillgammal som liten kan formulera sig med och samtidigt kasta in slang från 2020-talet.

Någonstans mitt i spelningen tittar jag bort mot familjen Hedegaard. Kevin kan varenda rad. Kendra sitter blickstilla. Jesper ser ut precis som tidigare under dagen, som en människa som vet att han bevittnar något han kommer prata om i många år framöver.

Det sista numret får kvällens längsta applåd. Inte en sån där artig svensk applåd som långsamt dör ut av plikt. Det här är äkta. Folk stampar i golvet och reser sig upp. William ser nästan generad ut när han tackar. Som om han fortfarande inte riktigt förstått vad det är som håller på att hända.

Själv tänker jag tillbaka på den första spelningen tidigare under dagen. Det lilla kapellet i Växjö, pensionärerna, de två ungdomarna med sin pappa, den försiktiga publiken och känslan av att något oväntat höll på att hända.

I Alvesta var det inte längre en känsla.

Det var ett faktum.

Någonstans på vägen hem kommer Kevin förmodligen fortsätta prata Bellman. Kendra kommer antagligen spela upp klippen hon spelat in. Och Jesper kommer veta att han gjorde rätt som lät barnen stanna hemma från skolan den där dagen.

William Sääf Sundman har redan fått sitt genombrott.

Men det är nog i sådana möten förklaringen finns.

Text: Emil Brorsson

Redaktörer: Niklas Kristiansen & Filip Beijer