Willis Earl Beal
Publicerad: 14 april 2012 av redaktionen
Lite av allt, skulle jag vilja skriva. Men det är väl starkt sagt. Det är inget blandband och det är inte Absolute Music. Det är nog, dristar jag mig att påstå, något som aldrig skulle fastna på en dylik samling musik. Snarare skulle det nog skrämma livet ur en och annan easy listener som bara vill höra goa låtar som känns igen från radio och tv. Man måste vara beredd för det här. Man måste stålsätta sig. Göra en smutsig kanyl redo att tränga under ens skinn.
Vad det är? Det är Nick Cave, Tom Waits, Dylan, Cohen, storytelling-rap och poetry slam i ett och samma kraftpaket. Det är Willis Earl Beal.
Skitig, är bland det första man tänker. Det här är skitig, rostig musik. Musik inspelad i ett rostigt skjul av korrugerad plåt. Den slår snarare än smeker. Men den är spröd också, och ren och kyrkklocksklar bakom allt skrammel. Acousmatic Sorcery, Willis Earl Beals debutskiva, inleds av ett slags Ennio Morriconskt speldoseljud, ett ljud som inte är helt tryggt och säkert, men desto mer lockande och pockande. Man vill men kan inte värja sig. Efterhand tas det över av Beals påträngande bluesröst, och ett slammer i bakgrunden som på Tom Waits-manér stampar fram som en elefant i en porslinsaffär.
Bittra, uppgivna böner varvas med spröda skeenden, vackra historier om kvällskyssar och frid, febersjuka delirium om tillståndet i Amerika där han kunde platsat i Last Poets. Willis Earl Beal bär på mycket ilska och det är fantastiskt att han kan finna ett sådant här utlopp för den, att han kan skapa ett sådant skramlande gråtande plåtmonster till platta.
Bäst är den avslutande Masquerade, ett sex minuters orerande om en Raskolnikovtillvaro, där alla dessutom bär masker hela tiden. Alla i hans värld raglar, dräglar och skriker sig hesa i mun på varandra. Alla bär kniv bak ryggen och alla har cyanidpiller i innerfickan, att använda på sig själv eller på grannen. Det hela avslutas med ett befriande ondskefullt skratt vars like man inte hört på länge.
Willis Earl Beal har rest sig över den hotellobby där han som nattportier arbetade fram de här ljuden och skapat något större än sig själv. Acousmatic Sorcery är en imponerande debut, om än lite likartad från låt till låt. Ge den här snubben ett skramlande jazzband så börjar vi snacka på riktigt.
http://www.youtube.com/watch?v=r9IbU1LM6B8