När jag såg Jeremy Earl och hans gäng på Debaser förra året så var det simpelt och otvivelaktigt. En slackerorkester med skogskomplex i dess självklaraste form som var där för att spela på känsla och spontanitet. De experimenterade fram skiktat jam, vi lyssnade snällt. Det är där bandet gör sitt avtramp och det är där Woods definieras. I idiosynkrasi till en modern lo fi- scen framförs en vemodig hälsning till 60-talets solskenspop med nya albumet With Light and with Love.
Bandets medlemmar har uttryckt flertal gånger vikten av musikalisk frihet. Det faktum att de under en spelning kan gå under Woods och nästa som Woods Family Creep är ett praktexemplar hur bandet vägrar definieras av andra. I en intervju klargör Earl att:
We’re very thankful for any amount of mystery in this age of full disclosure, Facebook/MySpace/Twitter, and 24-hour blog echo-chamber news bullshit.
I detta format frodas musiken inom samtliga sju album där matas eteriskt översinnlig psykadelisk folkrock. Jag är såld på konceptet. På konceptet om frihet i processen i motsats till besattheten av fullständigt färdigställda produkter. Kvalitén är bestående, Woods lyckas oftast leva upp till Woods. With Light and with Love omfamnar en större publik, det är mer lågmält och valsande än vanligt. Förrvirande nog så har öppningsspåret Sheperd en countryvaggande sydstatlig ton. De sorgsna tillropen om countrydrömmar är även något som tycks återkomma i Full Moon. Den ploja ledsagande svajarmen i kombination med Jeremy Earls oklanderliga falsett låter som en folkölsvänlig grillfest i valfri bakgård i Brooklyn.
Titelspårets nästintill tre minuter långa stegrande gitarriff väcker det solstinna ljudet och kulminerar. Solot fläskar rejält ut i kanten och kanske är det för att jag är en sucker för det klassiskt psykadeliska men känslan är euforisk. Moving To the Left med sin stadiga basslinga och Leaves Like Glass distade orgel är bärande låtar som snabbt etsar sig fast. I avslutande Feather Man meddelas det i en av de allra högsta av röstregister med melodiöst ljudspel att ”I fall apart but i will be back soon and time will take awhile”. I vanlig ordning så gifter sig svajljud med vädjande existentiell kris.
Nostalgin och skepsisen formuleras tydligt i låtarna. Om det är ett charmant bakåtsträvande eller ett vinnande koncept kan jag fortfarande inte fastslå. Vad som är spännande är det analogt producerade kasettbandssampling med sång, harmonier och buller. Woods experimenterar inom den mall de förmår. Det förra albumet Bend Beyond spelades in i Jeremeys vardagsrum men With Light and with Love har kanske bildligt flyttats in i det större rummet. På tidigare album har det funnits ett par utmanande instrumentala spår men strukturen är simpel här vilket må göra det mer axelryckande.
Min tro på Woods är starkare än det enskilda albumets. Projektet är i konstant utveckling med florerande inspiration. Medlemmarna håller på med flera sidoprojekt för att sedan enas kring en bandkonstellation. Jeremy Earl håller tyglarna för sitt skivbolag Woodsist där Crystal Stilts och Kurt Vile såddes, 2009 släpptes hans illustrationssamling Skull. Medlemmen Kevin Morby är gitarrist i The Babies. Precis som ett eget litet biologiskt system med stor mångfald blir musiken vital. Woods bidrar till en fristat för konstnärlig frihet och öppen tvetydighet.