Yaeger – Rätt kurs vid fel klockslag

Piratskepp, mörker och synth mitt på ljusa dagen, det borde inte fungera. Men Yaeger, som just nu låter som en Tove Lo på väg mot sitt genombrott, får publiken att glömma både solen och klockan.

Kristina Jäger, mer känd som Yaeger, borde egentligen inte spela 14:50. Hennes scenshow och persona, som kretsar kring piratskepp och vilda hav, lämpar sig bättre efter mörkrets intåg för att riktigt komma till sin rätt. De mest mättade syntharna hör hemma på ett nattsuddigt dansgolv strax innan gryningen. Och just därför är det ett så fantastiskt beslut att låta henne vara en av festivalens inledande akter. Inne i Linnétältet är det precis tillräckligt mörkt för att skapa en egen värld medan solen bränner utanför, och publiken sviker inte sin kapten. Scenrekvisitan tycks fortsätta ut i publikhavet, som rör sig som stormande vågor Yaeger navigerar med en oförskämd självsäkerhet. Festen är redan i full gång, trots att hälften av dagens besökare förmodligen fortfarande står i kön till armbandsutlämningen.

Yaeger låter inte sin teatrala scenografi överskugga artisteriet. Hon är trygg, fnittrig, stark och ödmjuk på samma gång. Efter att ha hållit publiken i ett stadigt grepp med ett par lugnare, känslosamma låtar ryter hon till och tar ett vigt språng över till klubbigare toner. Och det är här hon briljerar. Rytmen bryter upp melodin i en repeterande sekvens av lättsamma toner som ändå präglas av ett melankoliskt mörker. Stundtals påminner det om Tove Lo, där hon befann sig för 10–12 år sedan, precis innan hon breakade riktigt stort. Vart Yaeger styr de närmaste åren återstår att se, men kompassen pekar onekligen åt rätt håll.

Foton: Jens Gustafsson