Yo La Tengo är det snällaste bandet jag vet. Ofta dras paralleller till Velvet Underground och det påstås att Yo La Tengo skulle vara en sorts samtida motsvarighet till dessa. Men medan de förstnämnda mest ger mig komplex över att inte vara tillräckligt arty och förfallen är de sistnämnda bara vanliga och sympatiska. Herregud, när fanzinet Chickfactor (ja, det som Belle and Sebastian skrev en låt om) nyligen ställde frågan vilken dryck som passar till deras musik svarade basisten James McNew kaffe. Med sin långa trofasthet är de som en kär gammal vän och jag tycker om att alltid veta var jag har dem. Fade är bandets trettonde album sedan starten 1984 (vilket i genomsnitt blir 0,44827586 album per år). Under 2000-talet har allt de gjort jämförts oförtjänt mycket med klassikern I Can Hear The Heart Beating As One från 1997, men Yo La Tengo har mer än bara ett coolt nittiotalsindierockalbum – snarare har de numera gjort tretton coola nittiotalsindierockalbum med upprepade eklektiska avbrott för hissmusik eller shoegaze-sidospår.
Fade hade ljudbildsmässigt mycket väl kunnat komma 1997. Och ja, Georgia Hubleys och Ira Kaplans karaktäristiska stämmummel kan fortfarande vara en fast punkt i ens liv. ”Förändring” har inget värde i sig och detta är förmodligen det band i världen som mest borde unnas fortsätta i den fina nisch de hittat. Men Yo La Tengo har nog aldrig låtit så här befriade från ångest: jag vet inte hur mycket det har att göra med det sena, stilla livsskede som bandmedlemmarna närmar sig, Hubleys och Kaplans jättelånga äktenskap eller om de bara ser fram emot en trivsam pension, men Fade verkar handla om den åldriga tryggheten då du funnit allt du letade efter.
Men den tar tid att ta in. Okänd person på internet frågar sig ”Boring or beautiful?” angående singeln Stupid Things och jag har delat båda uppfattningarna, bidat min tid och kommit till en punkt där jag anser den vara ett av bandets allra bästa låtar. Samma fråga kan kanske appliceras på hela albumet, åtminstone de mest sansade spåren, där avlägsna percussionljud, Disintegration-syntar eller bara fina men otydliga textrader kan bli det man hakar upp sig på om man investerar lite tid. Eller som den extremt tillbakahållna Two Trains, som besitter den finaste du du du-refrängen sedan The Nationals Lemonworld.
Tro nu inte att Yo La Tengo har börjat slentrianskriva musik, för det är inte sant. I själva verket rymmer många av albumets bästa låtar nya element. Stråkar får mer plats än någonsin tidigare, särskilt i avslutande Before We Run som kanske är det mest moderna bandet har gjort på den här sidan millennieskiftet (kanske hade den kunnat skrivas av just The National). I sextiotalsbiten Well You Better lyckas de med konststycket att som indierockband använda en funkgitarr utan att det mest, som tidigare, blir en genreupptäcktsfärd. Det finaste med tidigare nämnda Stupid Things är dess brist på struktur och dess sätt att under lång tid växa sig väldigt intensiv (på Yo La Tengos sätt). Som en Teen Age Riot för de vuxna och harmoniska. För min del får Yo La Tengo gärna göra hur många nittiotalsindierockalbum de vill.