Zara Larsson förtjänade mer än en torsdag klockan 18

Det är svårt att förstå hur Way Out West tänkte när de placerade Zara Larsson på en torsdag klockan 18.

Det är inte bara årets största miss i programläggningen. Det är nästan arrogant.

För vad mer behöver Zara Larsson göra?

Hon har stängt Roskildefestivalen. Hon har fullständigt kört över Lollapalooza i Chicago. Hon gjorde samma sak i Berlin. Hon är en av de svenska artister som just nu har en självklar plats på de största festivalscenerna i världen – och om hon inte är den största stjärnan den här sommaren så är hon åtminstone väldigt, väldigt nära.

Ändå får hon en speltid som lika gärna hade kunnat gå till Mora Träsk.

Klockan 18. En torsdag.

Visst, Way Out West är inte en festival som bygger hela sitt program kring de största popstjärnorna och det är bra. Det är en del av charmen. Men just därför blir kontrasten så märklig när man väl har Zara Larsson på affischen.

För det här är inte längre Zara Larsson som ska bevisa att hon kan fylla en festivalscen. Det har hon redan gjort. Och det är inte bara hennes låtar som gör placeringen obegriplig. Det är showen.

Zara kommer med dansare, koreografi och en produktion som skriker efter peppig publik och solnedgång. Det finns en helt annan potential i den konserten när solen har börjat gå ner, när ljusen faktiskt syns och när festivalpubliken har hunnit dricka upp sitt första glas, träffa sina vänner och gå från ”vi ska bara kolla Zara en stund” till att faktiskt ge sig hän.

Ljusshowen. Dansarna. Stämningen. Publiken.

Allt blir större när kvällen kommer.

Klockan 18 riskerar däremot att göra precis tvärtom. Solen står fortfarande högt. Folk är på väg mellan scener. Några har precis kommit in på festivalområdet. Andra står i kön till mat eller bar. Det är den där märkliga tiden på en festival när kvällen ännu inte riktigt har börjat.

Och där ska en av sommarens största internationella popstjärnor spela.

Det känns bakvänt.

Man kan förstå att Way Out West vill sprida ut sina stora namn över festivalens tre dagar. Man kan förstå att man vill ge plats åt nya akter och mindre etablerade namn. Men när man har Zara Larsson i programmet borde frågan snarare vara: hur gör vi det här till en av festivalens stora ögonblick?

Svaret är knappast: torsdag klockan 18.

För Zara Larsson behöver inte en bättre tid för att hon ska dra publik. Hon behöver en bättre tid för att hennes show ska få den inramning den förtjänar.

Tänk istället Zara Larsson när mörkret lagt sig över Slottsskogen. Ett hav av människor framför scenen. Dansarna som syns tydligt mot scenljusen. Produktionen som faktiskt får explodera. En publik som är inne i festivalens nattläge och redo att dansa snarare än fortfarande försöker bestämma vad de ska äta.

Det hade kunnat bli ett av årets stora festivalögonblick.

Nu får vi istället se henne medan solen fortfarande skiner.

Och det är faktiskt svårt att förstå.

Way Out West har lyckats boka en artist som redan i år har visat att hon kan stänga några av Europas och världens största festivalscener. Nu vänder hon hem och vi ska välkomna henne likt norrmännen välkomnade sitt norska landslag.

Jag önskar jag hade kunnat säga: gör om gör rätt. Och jag hoppas verkligen att Way Out West får chansen att göra just det i framtiden.