Det skvallrades om ännu ett viljestarkt år för Luxury redan innan Agent blå tillkännagav Another Reason to Cut Off An Ear från sin stundande EP. Prestigelösa shoegazebandet Klass II tog form och släppte album med löften om någonting familjärt, men samtidigt utmanande. Det lovande samarbetet mellan 2010-talets Lisa Ekdahl, Maja Gödicke, och Farväl till ungdomen tog namnet Kassia Klein och berättade för oss vart de ska bo i den svala, om än förtroliga omfamningen Kokomo. Detta inte långt efter ett pulserande 2017 som stod för Makthaverskans tredje fullängdarpiska och omhuldade debutalbum av både Guggi Data och Agent blå själva.
Ändå lyckas dödspoppunkarna i sistnämnda konstellation skapa något som känns både fristående och eggande i fyrspåriga Medium Rare. I den kladdigt försommarromantiska värmen känns Emelie Alatalos karakteristiskt semidystopiska likgiltighet närmast obligatorisk för att kunna frambringa ärlighet, snarare än blödig nostalgi, i ”I’m so sorry for everything / When did you get enough / You’ll be sorry for everything / You will get enough”. En företeelse vars komplexitet ter sig mycket enkel när den ligger i händerna på Göteborgsbandet: att förmedla den jobbiga sanningen utan att skämmas. På ett sätt slutar det där, i mitten av en tornado av känslor, att handla om just känslor (”I’m not justifying anything”). Istället blir det ett verklighetsprotokoll framställt med förlösande gitarrer som framförallt i EP:ns sista spår, Seasick, städar bort alla spår en människa kan tänkas bära av ynklighet: vägledande utan att tala om för mycket.
Bärande för helhetsintrycket är därtill, i likhet med fjolårets platta, förmågan att konsekvent följa sina egna musikaliska regler utan att bli det minsta upprepande. Tvärtom är det att ständigt förstärka grundbultarna i ett sound som sedan uppståndelsen 2015 uppmärksammats av en internationell publik. Föga förvånande, kan tyckas, med tanke på den i grunden rätt bisarra förmågan att framstå som både pubertal (i positiv bemärkelse, bara en sådan sak) och fylld till bredden av integritet. I framkant för bandets spirande personlighet ligger emellertid den noggrannhet som uppstått sedan föregående albumsläpp. En nedtoning som på intet sätt tyder på mindre energi och hjärta utan snarare på mognad och teknikaliteter. Även om man nog inte skulle gå så långt som att kalla det ett skifte, märks det på produktionen att man med omsorg tagit ett steg åt ett poprockigare håll utan att egentligen tappa något av sin originalnatur.
Medan låtar som ösregnet Strand eller postpunkbetonade Derogatory Embrace som uppenbarade sig all-in från första sekund tronade på första plattan, figurerar här fyra spår som sätter varsin prägel på utvecklingen. Introt till inledande Another Reason to Cut Off An Ear och framförallt avslutande Seasick är kanske där vi känner igen Agent blå som mest, och på samma gång vari den nya skärpan lyser starkast: det klassiskt ösiga fast i ett samlat format. Det känns som att bandet blivit medvetna om att det okontrollerade skär djupare in när man låter det uppstå under mer kontrollerade (bearbetade) former. Däremellan Forget-me-not, som under sina dryga två minuter hinner göra något som hittills kanske inte funnits i samma utsträckning som nu på Agent blås radar: överraska (det som ger tecken på att sluta i sedvanlig explosion rinner istället ut i ett snudd på antiklimax som lämnar lyssnaren i både extas och med tomma händer). Ett mycket konkret tecken på växande säkerhet.