Beatrice Eli
Popaganda, 31/8 – 2013

Jag tycker lite synd om Beatrice Eli. Hennes speltid på Popaganda är den som ligger allra tidigast på dagen, 13.45 på lördagen, och med bara en EP i ryggen är det svårt att locka folk med sitt namn. Hon får förlita sig på publik som kommer tidigt till festivalen för skojs skull, och ett litet knippe människor som faktiskt sjunger med i en låt eller två.

Men det är inte den pyttelilla publiken som är hennes största problem, det är hennes förutsättningar på scen. Med den lilla budget som hon lär fått röra sig med har hon med sig endast en mikrofon, en playknapp för musiken och en ständigt smilande knapptryckare bakom datorn. Den bombastiska danspopen hade gjort sig betydligt bättre med någon form av kompband. Eli gör sångmässigt en stark prestation och vandrar runt lite halvdansandes på scenen, ser för det mesta upp mot publiken men ser hellre ut att vilja se ner mot sina fötter.

Violent Silence och It’s Over, det närmsta hon har kommit hits, levereras stadigt och övertygar en stor del av publiken att dansa. De är starka poplåtar som Charli XCX inte hade skämts över, men som på Popagandas lilla scen en tidig eftermiddag inte blir mycket mer än en dekor. Det är synd, för Elis talang ligger där och väntar på att få bryta ut, men hindras från att göra det av de trista omständigheterna. Kanske snappas hon upp av en skarpögd producent och återkommer till Popaganda om ett par år med mer scenvana, ett kompband och en gäng fler starka poplåtar. Kanske inte.

Foto: Rikard Berg