Bottomless Pit kommer inte att omvända några tvivlare. Death Grips minst sagt dysfunktionella förhållande till sina fans har genom åren inspirerat till både orimlig kärlek och bottenlöst hat. Vid sidan av att vara en musicerande grupp har de samtidigt existerat som viralt internetfenomen med Konstfack-tendenser, och stinkhålet 4chan som närmsta bundsförvant. Tydligast exemplifierat blev gruppens brokiga beteendemönster när de helt sonika valde att inte dyka upp på sina egna spelningar. Eller när de utannonserade sin splittring bara för att några månader senare ändå släppa nytt material (eller kanske när trummisen Zach Hills erigerade kuk fick pryda ett av bandets skivomslag).
Som Death Grips-fan kunde man antingen stå på deras sida, störa sig på deras upptåg, eller ignorera metaartisteriet helt och bara lyssna på musiken. När de gjorde slut med Epic Records kände till exempel många att det var vi, inte de, som gjorde slut med Epic Records. På samma sätt kunde fansen hylla gruppen när de inte dök upp till redan betalda konserter. Det var ett slags sadomasochistiskt kärleksförhållande utan slut i sikte (också känt som ett helt vanligt kärleksförhållande).
Därför är det uppfriskande att det mest revolutionerande med Bottomless Pit är att den inte revolutionerar överhuvudtaget. Ingen lång metaskattjakt på internet föregick släppet och vi fick till och med ett släppdatum en månad i förväg. Detta, så klart, i en tid där de allra största artisterna anammat tillvägagångssättet och numera nöjer sig med en hajpperiod på så lite som några dagar. Gillar man att simma uppströms när man vänt på strömmen är det bara att vända tillbaka.
Med det sagt så låter Bottomless Pit precis som man på förhand tror att ett Death Grips-album ska låta. Det vill säga motsträvigt av bara helvete. The Powers That B, gruppens elektroniska knytnävsslag från 2015, överraskade med punkigare gitarrdriv samtidigt som de elektroniska samplingarna aldrig tilläts ta ett steg tillbaka eller andas. Det var syrelöst, och det var det som var poängen. Bottomless Pit är i jämförelse lite mer konventionellt rent låtskrivarmässigt, medan MC Rides skrik och skrän blivit mer expressionistiska än tidigare. Om hans texter tidigare gick att analysera som vilken annan låtskrivares eller rappares texter är det nu total stream of consciousness som gäller. Ifall Kanye West drar klubbminnande lägesrapporter om att vara ”all up in my zone” så skriker Ride istället gravallvarligt att han är ”all up in [his] glory hole”. Det är nog det närmsta vi kommer en konventionell hiphop-rad på den här skivan. För tydlighetens skull finns de åtminstone uppladdade på gruppens hemsida.
Bottomless Pit kommer inte att omvända Death Grips-skeptiker, men om man förlorade sig själv nånstans vid NO LOVE DEEP WEB kan det vara värt att ge gruppen en ny chans. Flera segment och stycken låter som nostalgiska callbacks, och sträcker sig så långt bakåt som Exmilitary. För någon som gillat Death Grips brist på backspeglar, ständiga framåtrörelse och förnyelse är det lite tragiskt att plötsligt få höra deras historia spelas upp i musiken, men topparna finns fortfarande här: MC Rides röst som åker berg- och dalbana på Hot Head, Zach Hills slaviska trummande på inledande Giving Bad People Good Ideas, och avslutande titelspåret, som hör till något av det bästa gruppen presterat. MC Rides maskulina ångeststön förpassas i några sekunder för något som skulle kunna likna rensång: ”I’ll fuck you in half” gastar han, medan Zach Hill får fritt spelutrymme i bakgrunden. Kanske är det också symptomatiskt att hiphop-epitetet här är så långt borta som det någonsin varit. Klassiska akter som Black Flag och George Harrison (!) ligger betydligt närmre som referensmarkörer, och Death Grips har faktiskt alltid varit bäst när de helt oironiskt skruvat upp volymen till 11. Bottomless Pit ligger inte alltid på den 11:an, och markerar något av en paus för en trio människor som absolut inte vet, och heller inte borde veta, hur man tar en sådan.