Gagnef 2017 – en festivalutopi

Foto: Henrik Korpi

Torsdag eftermiddag, fotbollsplanen och platsen runtomkring är epicentrum för tältandet och de flesta har redan anlänt. På vägen ner dit passerar vi artistlada och en husvagnscamping som en bekant refererar till som ”nya Spybar” (hörde att den var sponsrad med cava? O-chock). Nere vid tennisbanorna som på natten blir elektronisk scen samsas partytält och gedigna ljudanläggningar med ett evigt pysande läte från gräddsifoner som fyller ballonger med lustgas. Mina fördomar, utöver att festivalen inte kan vara så jävla fantastisk som alla säger, består till stor del av obehagskänslan av att jag inte förflyttats alls. Att det är en homogen grupp som jag själv tillhör, som ses på en annan plats och är sköna mot varandra fast man aldrig skulle säga hej om man sågs på Nytorget. (Typ som Way Out West fast där orkar man knappt ens hälsa på de man känner, eller?) Men den infaller inte.

Ja, vi som besöker Gagnef är en homogen grupp till hög grad så klart. Men förutom att medelåldern ligger snäppet högre än övriga festivaler (snabb, men inte statistisk grundad, överslagsräkning säger runt 30 år) så går det inte att generalisera kring oss 2500 personer på samma sätt som det går med WOW. Vi är olika. Generalisera dock gärna kring tilliten till varandra (lämna mobilen på laddning utan tillsyn i typ åtta timmar, tackar) och till arrangörerna. Att de gör allt för att besökarna under tre dygn tillförs ett aldrig sinande rus av dopamin, kring hur vacker (men rövkall) Daläven är och hur fint livet kan vara.

Foto: Kristian Löveborg

Torsdag kväll inleds med albumaktuella Gnučči. Tiltelspåret You Good I’m Good Let’s Be Great lyfter tusen procent live och hon får med sina två dansare publiken på amfiteatern att koka när hennes röst lyder ”det finns inget jag respekterar mer än en kvinnas vrede”. Young Paula Abdul och Ultimate Syndrome är även de givna hitar från senaste albumet You Good I’m Good Let’s Ge Great. Spelningen avslutas med ett gästspel av DJ AmberValent som framför sin nyaste release 4U (feat. Yemi). Hela amfi hoppar och Skankaloss 2017 har börjat.

Vanligtvis brukar musik vara den primära drivkraften för festivalbesökare, mer eller mindre (Summerburst inte inräknat). Gagnef är annorlunda, tidigare år har biljetterna sålt slut redan innan spelschemat är släppt, musiken är inte bärande. Den tillsammans med omgivningarna, människorna, maten, älven och dalen gör festivalupplevelsen. För att uttrycka mig krasst – Frej Larsson gör inte ett speciellt bra uppträdande på lördagskvällen. Det är spretigt och den maxade scenen lyckas inte riktigt få igång publiken. I en kort sekund är det ett tafatt försök att efterlikna Run the Jewels fast utan klimax och tyngd. Bokningen är inte intressant, men i en Gagnef-kontext är det ändå på något jävla vänster spännande.

Samma gäller för fredagens hemliga akt på Amfiteatern – José Gonzalez. Klockan 16.00 är varenda millimeter av trapporna och marken fyllda med folk, drastiska metoder tas till, vi hikear i skogen ovanför och tvingas bevittna det från en 90-graders sluttande glänta. Det är bedövande vackert men Gonzalez är inte heller en spännande bokning. Det är monotont och publiken lite för sävlig från nattens icke-sömn för att det ska bli den euforiska stämningen som han kan skapa. Men igen, i en Gagnef-kontext är du hänförd ändå – stundtals äcklas jag nästan av min hundraprocentigt okritiska approach till det mesta som går under festivalens fana. När tyckte man en liten Corona var nice att dricka senast? 2005 typ? Ja, förutom på Gagnef då. Corona är överallt men plötsligt är det livets öl.

Foto: Henrik Korpi

Det som brister i liveakter vägs upp i elektronisk lineup och det är kanske egentligen alltid det som vägt tyngst i festivalens bokningshistoria. Även om Stor under fredagskvällen får igång publiken till tonerna av årets låt Nightime och The Embassy får dansbanan att, ja dansa, så går inget upp mot vallfärdandet till Gagnefs mecka – tennisbanan. När Off the Meds drar igång sen fredagsnatt tätt följt av Johanna Beckman & Aron McFaul är det rent teoretiskt inte omöjligt att tennisbanan blir plaskblöt av extasen vi alla uppnår ihop. Jag somnar vickandes från sida till sida, med basen kvar i mina öron när solen precis gått upp.

Gagnefs sista dag inleds med Gagnef Open, en tennisturnering sponsrad av ett champagnemärke med en konferencier som drar små, sköna tennisanekdoter. Jag hatar tennis och tenniskulturen, men är ju inte chockad av att det i detta sammanhanget känns som att jag är kläckt på tennisstadion i Båstad. Tennis är skoj och champagne är gott. Tyvärr rimmar min nyfunna kärlek till livets goda illa med den ettrigt pockande bajslukten som sakteligen lägger sig tätare över campingen. Tre dagars burrito och Corona har tagit ut sin rätt, våra magar och bajamajorna är i uppror men även det känns okej. Bra med ett i alla fall fungerande tarmsystem.

Foto: Henrik Korpi

Under kvällen går ryktet att flytbryggan kommer gästas av Natten, alltså klubben som några gånger om året arrangerar episka powerballad-fester på färgfabriken i Stockholm. Samtidigt intar genialiske producenten Mr. Tophat amfiteatern några meter bort. Vi skriker oss hesa till Whitney Houstons I Have Nothing fastän vi har allt och dansar i frenesi till Rudolf Nordströms bas. Sen fortsätter natten med Sveriges elektroqueen Sandra Mosh och efter det tar vi oss vidare från tennisbanan och ner i dalen, kallad Wasteland. Efter näradöden-upplevelser med att försöka ta oss ner sugs vi in i ett universum fyllt av hängmattor, vattenfall, gungor, konstinstallationer och vinyler som bryter av det elektroniska spåret med salsatoner. Gagnef 2017, komplett. När jag vaknar upp på söndagen av regn, en miljon gräddpatroner och blöta chips undrar jag om allt ens har hänt.

Foto: Henrik Korpi

Journalisten Po Tidholm skrev i sitt DN-reportage från förra årets upplaga att magin kanske skulle gå förlorad om vi skrev om den och ja, må så vara. Kanske peakar Gagnef nu, kanske redan för flera år sedan. Kanske blir det inte så här bra igen, inte när fler får upp ögonen för hur bra en festival kan vara. Men om det är något svensk festivalscen behöver i samtidens onyanserade rapportering så är det just det här. En av ordningsvakterna berättar att han jobbat på Gagnef och Sweden Rock i flera års tid och vittnar om väldigt låga, nästan obefintliga siffror gällande anmälningar om våld. Han kunde inte hitta den gemensamma nämnaren, varför just dessa två var skonade. Men det är så infernaliskt tacksamt att veta att det finns sådana platser, hopp om en framtid för Sveriges festivaler återfunnet. Tack Gagnef.