Iceage
Roskildefestivalen, 6/7-2013

I debutplattan New Brigades kölvatten tycktes det ständiga artikelfokuset kring gruppen ligga på hur unga de är. Så är det inte längre. Inte för att de växt upp eller plötsligt blivit gamla, men fokus har helt enkelt skiftats. Numer avhandlas deras ”svårhet” och hur pretentiösa somliga tycker att de är. När bandet kliver på Arena-scenen öppnar man med ett 10 minuter långt drone-intro. Huruvida det här är vatten på kvarnen för tidigare nämnd grupp människor eller har sin förankring i betydligt mer praktiska anledningar är oklart. En klausul om att spela i 60 minuter när gruppen bara har material för 50 skulle kunna vara en förklaring. Att vinkla det så vore att förneka gruppen deras artistiska vision, att förneka dem deras egen musik. Oavsett vilket: när de första gitarrslagen ljuder är det närmre klimax än anti-klimax.

Man öppnar med Ecstasy, följer kvickt upp med White Rune och sen är punkfesten igång. Men så mycket av en punkfest hinner det egentligen aldrig bli. Arena-scenen är alldeles för stor för en punkspelning. Eller, snarare, alldeles för hög. Ögonhöjd är nästan ett krav för att en punkspelning ska få full genomslagskraft. Dessutom är glappet mellan scenen och åskådarna alldeles för brett. Att sångaren Elias Bender Rønnenfelt måste dra bak hela armen för att lyckas kasta scenaccessoarerna ända till publiken är ett tecken på att något gått fel.

Elias och de andra grabbarna i Iceage verkar å andra sidan inte bry sig ett dyft om detta och spelar frenetiskt vidare. Att setet håller på i hela 60 minuter är ingen nackdel, oavsett vilka oskrivna punkregler det trotsar. Det är intressant, för det är så mycket som gör mig besviken under spelningen. Moshpitten, som för det mesta är ett lite glesare område där man kan hoppa med större svängrum, och tidigare nämnda scenproblem hade varit tillräckligt för att mörda många punkspelningars drivkraft. Inte för  Iceage. Likt en iskallt aggressiv storm sveper deras musik genom Arena-tältet. Elias skrik är omöjliga att urskilja, men det är tydligt att han menar det han sjunger. Flera gånger måste han stoppa tillbaka sladden i mikrofonen. Iceage övervinner alla hinder och lyckas driva igenom sitt desillusionerade ungdoms karga jag, trots den betongtjocka mur de måste penetrera. Det är ingen som lämnar spelningen med rött blod rinnande från näsan, men jag har samtidigt svårt att tro att det är någon som lämnar besviken.