Det är enkelt att avfärda Iceage som ett ”band of the moment” som står och faller med antalet tumblr-reblogs de får per dag. New Brigade var ett briljant album och att följa upp det med ett snarlikt album skulle praktiskt taget innebära självmord. Men hur följer man upp ett debutalbum som New Brigade? Elias Bender Rønnenfelt och de andra grabbarna har gått in sig i en labyrint av betong, och det är enklare sagt än gjort att ta sig därifrån.
Ett bands andra platta kan oftast säga mycket mer om bandet än vad debutalbumet gör. Det visar hur villig man är att rucka på formulan man komponerade med första plattan, om man kan hantera pressen efter att ha klivit ut i rampljuset och ifall man överhuvudtaget besitter den musikaliska talang som krävs, inte bara för att nå upp till föregångaren, utan också toppa den.
You’re Nothing öppnar starkt med – för mig – skivans bästa låt Ecstasy som under sina tre frenetiska minuter lyckas rymma ilska, apati och glädje. Mycket känns igen från New Brigade så när som på Elias sång som levs ut betydligt mer. En respit i stormen kommer så tidigt som på Interlude, det tredje spåret, när dånande gitarrer lämnar förmån för illavarslande trummor som varnar inför kampen som kommer. Och vilken kamp det är. Dånande gitarrslingor och hamrande tummor avlossas likt instrumentala mordvapen under nästan hela albumets speltid. Morals bryter lite överraskande av och ter sig som en ballad i sammanhanget.
Det låter motsägelsefullt att påstå att Iceage – ett punkband – har mognat, men det är just det de har gjort. Det märks främst genom Elias sätt att sjunga men också genom de mer introspektiva texterna. Det är betydligt öppnare och sårbarare än tidigare. Om liknelser till Joy Division någonsin varit relevanta för Iceage är de det nu mer än någonsin. Men Iceage är alldeles för omfångsrika för att liknas till ett enda band, vare sig det rör sig om post-punk från London, hardcore från Kalifornien eller black metal från Norge.
Texterna är fortfarande relativt minimalistiska. Enkla fraser upprepas om och om igen, ”pressure, pressure, oh god no” på öppningsspåret Ecstasy, ”excess/excess/excess” på Coalition. Enkelt men slagkraftigt. Punk. Det sämsta ögonblicket på skivan (för här rör det sig om dåliga ögonblick, inte låtar) infaller på Burning Hands första sekunder, när trumintrot för tankarna till en dålig Sabaton-låt snarare än Köpenhamns mörkare gränder.
Med You’re Nothing har Iceage gjort ett naknare, känslosammare, men också brutalare och hårdare album än debutplattan New Brigade. Adjektiv som i alla avseenden borde krocka med varandra, men på något sätt har de löst ekvationen. 30 skälvande minuter senare kan man skönja utgången på betonglabyrinten, och det är otroligt befriande att konstatera att de lyckats navigera sig ut.