James Blake
Popaganda, 28/8 – 2015

James Blake på Popaganda är en av festivalens mest malplacerade akter. Som ett stort internationellt indienamn hör det givetvis hemma på Stockholms största indiefestival, men omgiven av mer dansösa akter som Robyn, Elliphant, Jungle och bob hund blir hans trögflytande musik också ett inslag som får vissa i publiken att gäspa. Eftersom festivalen dessutom kör på ett krockfritt schema finns det inga möjligheter att sålla ut de i publiken som egentligen tycker att Blake är dödstråkig live, men han jobbar på ändå. De långa konstpauserna, den tydligt autotuneade rösten och de lugna kalla syntarna som han är känd för utgör visserligen fortfarande huvuddelen av setet, men Blake låter också sina rötter i klubbscenen synas lite extra. Såväl gamla dubsteplåtar som CMYK, från innan han släppte sitt souliga debutalbum, som nya utgivningar som 200 Press höjer takten. De visar att han inte bara är en av 10-talets mest inflytelserika singersongwriter-producenter, utan också faktiskt alltid varit ett framstående namn inom den brittiska scenen för dansmusik.

Uppsättningen som kommit att bli typisk James Blake består av honom själv på sång, piano och synt, en extra person på synt och gitarr, samt en trummis som kompletterar beatsen och får dem att kännas mer live och levande. Men det är Blake själv som iskallt håller i trådarna. Han loopar sin egen röst gång på gång under I Never Learnt to Share och lyckas snyggt fånga upp publikens jubel i en av looparna, vilket enkelt jobbas in i soundet. Blake vet exakt hur hans musik fungerar och vad som ska göras för att rätt effekt ska nås. Han går i bräschen för den moderna singersongwritern på 10-talet – lika mycket soul som avantgarde vid mixerbordet.

För den som är intresserad av detaljerna är det svårt att tycka att det är en dödstråkig spelning, även om den såklart inte är lika extrovert som exempelvis bob hund senare på kvällen. Den vobblande basen på Feist-covern Limit to Your Love får alla konstpauser att explodera, white noise-ljudet som regelbundet lägger sig som en matta över låtarna ger en överväldigande shoegazekänsla och hummandena i Retrograde får en märklig allsång att strömma genom publiken där inte en enda öppnar munnen men nynnar melodierna ändå.

James Blake brukar ge en sen nattspelning på festivaler och vagga in en trött publik i en transliknande stämning, men på Popaganda råder andra förutsättningar. En relativt tidig speltid gör att solen fortfarande är uppe och festivalfötter fortfarande är pigga, vilket förstås har sina fördelar men också gör att låtar som Lindesfarne blir onödigt sömniga. Och en publik som är kluven mellan dem som fascinerat älskar och dem som uttråkat gäspar skapar inte heller den optimala atmosfären. Men den som tar det för vad det är har som vanligt väldigt mycket att hämta ur James Blake live.