Julia Holter – en filmisk berättare

Julia Holter är en berättare. Ofta blir hon så uppslukad av historier att hon själv vill återberätta dem i sin musik, genom såväl ljudbild som abstrakta texter. Till det senaste albumet Have You in My Wilderness skrev hon till exempel en låt om en kvinna som flyr till Medelhavet med en rysk prins, blir slagen med hans juveler och strandas på en ö, där hon dör av blodförgiftning från sina sår. En annan handlar om två systrar som är besatta utav samma älskare, en tredje berättas ur perspektivet av den mexikanske 1800-talsbanditen Tiburcio Vásquez – allt inspirerat av detaljer hon fastnat vid i noveller och livsöden.

För fem år sedan debuterade Holter med ett album som byggde på en antik tragedi – i dag släpper hon soundtracket till den Martin Scorsese-producerade boxningsfilmen Bleed for This. Olika former av berättande skär som en rakt streck genom hela hennes artisteri. Vi mötte upp henne för ett snack om favoritfilmer, ett obehagligt intresse och varför hon hatälskar sin musik.

”För mig är det inte bara låtar, utan någonting tredimensionellt.”

Drygt ett år har gått sedan Have You in My Wilderness släpptes. Känner du likadant för albumet i dag som du gjorde då?

Nej, hur jag känner för min musik förändras alltid fram och tillbaka. Först hatar jag den, sen älskar jag den, sen kanske jag gillar den ett tag… Så kommer det nog alltid vara. Oftast hatar jag den. Jag tror att det är ett väldigt mänskligt sätt att hantera sitt eget arbete, att pendla mellan de två yttersta känslorna.

Vad får dig att fortsätta göra musik om du inte är nöjd med det du skapar?

Det är mest att relationen till mina album förändras hela tiden. Man kan jämföra med musik som man lyssnar massor på och relaterar till under en viss period, men som man sen lägger undan och knappt förstår varför man ens gillade. Det är samma sak med min egen musik – ibland förstår jag den, men ibland gör jag inte det och då blir jag alldeles distanserad och förvirrad.

Är det som en partner du inte kan lämna, så du blir arg på den i stället?

Ungefär. Jag brukar tänka på det som att skaffa barn. När jag släppt min musik så är den självständig från mig och då kan jag inte kontrollera den längre. Även om det är jag som skapat den och musiken i sig inte förändras, så förändras innebörden av den för mig. En dag kan den kännas begriplig, men en annan dag går den inte ihop alls. Men jag accepterar all musik jag gjort – det handlar om det. Precis som att acceptera sina barn, även om du inte har kontroll över dem.

Vad gillar du mest av allt du släppt?

I egenskap av förälder har jag förstås ingen favorit, men Tragedy är det av mina barn som jag bråkar minst med. Det var första gången jag tyckte om musiken jag gjort, första gången jag tog mig igenom ett projekt som betydde mycket för mig. Och när jag fick hålla i vinylen… Skivbolaget jag låg på drevs av några vänner och gav egentligen bara ut kassetter, så Tragedy var den första vinyl de pressat. När jag fick hålla i den för första gången bölade jag bara. Det var så otroligt känslosamt. Jag hade jobbat på albumet i två år och det blev så intensivt när allt väl var färdigt. Innan dess hade jag skrivit enstaka låtar som jag gillade, eller stycken där det fanns intressanta delar, men med Tragedy var det som att jag förstod mig själv och vad det är jag vill skapa. Fortfarande känner jag att det albumet representerar mig bäst som artist.

Med Have You in My Wilderness byggde du upp ett stort och pampigt sound, ganska långt ifrån det du gjort tidigare. Hur kommer det sig?

Med albumet innan, Loud City Song, ville jag göra något teatraliskt och orkestralt. När jag sedan gjorde Have You in My Wilderness försökte jag i stället skapa ett mer rikt 60-talssound. Det skulle låta varmt, fylligt och guldkantat.

Som Phil Spector?

Exakt! Men det var bara en av alla saker jag vill göra. Jag vill inte alltid låta så.

Har du många idéer som flyter omkring? Som att du kan ta fram en och göra ett helt album av det.

Jag har en del låtar och jag har idéer som jag vill genomföra, men de är hemliga just nu. Både Tragedy och Loud City Song kom faktiskt helt plötsligt till mig. Det är intressant hur jag bara bestämde mig för att göra hela album baserade på enstaka idéer som dök upp i mitt huvud. Tragedy är liksom uppbyggd som en opera och baseras på en gammal grekisk tragedi som jag lånat texter ifrån. Det var en fix idé jag hade, någonting som jag fick för mig. När jag väl blev inspirerad kom allt på samma gång, så då fortsatte jag bara. När allt kommer omkring finns det mycket jag skulle vilja göra, men det är komplexa saker och jag behöver ge dem tid för att se om de leder någon vart. Den tiden har jag inte haft sedan albumet släpptes.

Ändå har du hunnit göra soundtracket till långfilmen Bleed for This. Jag skulle säga att din musik alltid har varit väldigt filmisk. Håller du med?

Det gör jag faktiskt. Jag vill skapa atmosfärer, ungefär som i filmer. För mig är det inte bara låtar, utan någonting tredimensionellt. Någon filmnörd är jag inte, men det är intressant när någonting berättas med fler dimensioner än bara ord. En sak som jag verkligen tycker om är att lyssna på film, utan att titta på den. Det kanske är ett lite obehagligt intresse, men det är spännande hur de bygger upp ljud, hur de fejkar ljud. De kan få det att låta som att de tänder en cigarett eller att de skjuter någon, men det är i själva verket någonting helt annat som låter i studion.

Det finns en skräckfilm som heter Berberian Sound Studio som handlar om just det. De hugger typ grönsaker för att få det att låta som halshuggningar och någon blir galen. Det är en konstig film. Jag gillade den inte.

Det låter helt fantastiskt. Jag är superinne i hela den grejen.

Vilka är dina favoritfilmer?

Andrei Rublev av Tarkovsky är en av dem. Den handlar om en medeltidskonstnär, och jag älskar medeltiden, så den är perfekt för mig. Och den är helt fantastisk att bara lyssna på. Ljuden är otroliga. Om jag lyckas få sådant att passa in i min musik så skulle jag vilja göra någonting utav det. Sedan är jag besatt av Melancholia, Lars von Triers apokalypsfilm. En låt som jag skrev till Have You in My Wilderness handlade faktiskt om den filmen, men låten kom aldrig med på albumet.

Sjukt! När jag lyssnar på How Long? föreställer jag mig nämligen alltid en scen från just Melancholia. Textraden “all the people run from the horizon” skälver av samma domedagskänsla som när planeterna kolliderar.

Åh, det måste vara undermedvetet från min sida. Det vore inte så konstigt – jag tänker på Melancholia hela tiden. Just How Long? dock är inspirerad av boken The Berlin Stories av Christopher Isherwood, som senare inspirerade filmmusikalen Cabaret. Sally i låten är Sally Bowles från den boken. Men apokalypsen är ofta med på något sätt i min musik. Den fascinerar mig.