Julia Holter
Stockholm, 2/11 – 2015

Det är med tanke på hennes tidigare succéer både felaktigt och konstigt att prata om Julia Holters nysläppa album Have You in My Wilderness som ett genombrott, men det är i alla fall ytterligare ett trappsteg, ytterligare en sida som vecklats ut. Med sina poppigaste låtar någonsin har hon breddat sin publik utan att tappa kontakten med sina kvaliteter. På hennes första Stockholmsspelning någonsin märks det också, det vilar en förväntan i luften från konsertens allra början. I låtarnas slut väntar då publiken på att varenda ljudvåg ska ebba ut innan applåderna bryter loss (och stundtals inte vill ta slut). Vid ett tillfälle blir tystnaden så lång och påtaglig att någon utropar “yeey!” för att Holter inte ska behöva undra om vi försatts i trans av den trolska musiken.

Den musikskolade artisten skriver melodier som graciöst dansar fram, skriver texter som nyfiket utforskar tillvaron och arrangerar på ett sätt som både låter barockt på ett hundratals år gammalt sätt och samtidigt modernt. Synten låter ibland som en klassisk cembalo och ibland typiskt elektronisk på ett sätt som spänner från mullrande till skarpt. På scen är allt detta utfört med en precision noggrann in på varje taktslag. Holter och inte minst hennes kompband är musiker som tar ett popgrepp på denna klassiskt barocka musik på ett briljant sätt. Trummisen i synnerhet är en som tillför väldigt mycket till Holters musik både live och på platta, att jämföra med trummaskinen som senast användes frekvent på albumet Ekstasis. Hennes musik får nu liv och vingar.

Förutom åtta låtar från nya skivan så spelas även ett par från förra Loud City Song, med ett självförtroende och intensitet som överstiger studioversionerna. In the Green Wild är visserligen kanon även på platta, men upplevs på Kägelbanan närmast som en skuttande kanin i Alice i underlandet, med en verklighetsböjd upptäckarglädje. Julia Holter är här både berättaren och målaren.

Något oväntat är det annars de långsammaste låtarna som hon får ut som allra mest av, How Long? får hela lokalen att skälva och på Betsy on the Roof får bandet sådan feeling när låten stegrar i intensitet att basisten börjar headbanga till musik som väldigt få skulle börja headbanga till – men det känns självklart här. Sällan har så pretentiöst barock musik rockat så hårt.

På det nya albumets singlar Feel You och Sea Calls Me Home kommer hon inte upp i de höga tonerna från studioversionerna, antagligen medvetet för att inte riskera att rösten halkar, vilket gör låtarna mer suggestiva, mindre högtflygande och kanske lite lite sämre. De fungerar egentligen utmärkt ändå när de får lite av en annan kontext, och visst säger det något att hennes musik är så perfektionistiskt arrangerad att något så litet som en sänkning av en tonart i refrängen ger en annan känsla och öppnar för nya tolkningar. Denna perfektionism är ingenting som hämmar henne, när hon har sådan full kontroll utan att låta ansträngd, sådan brutal leverans och samtidigt låter fjäderlätt. Genombrott eller inte, när ljuset släcks ner på scenen i slutet av Betsy on the Roof och en sista strålkastare vilar några sekunder på Julia Holter är det lätt att tänka sig att blänkande svett egentligen är stjärnglans. Have You in My Wilderness är en obesvärad urladdning utan dess like och liveupplevelsen av den likaså.