Jungle
Pitchfork Paris, 3/11 – 2017

Grand Hall de la Villette är fylld till bredden när Jungle ska avsluta fredagens festival och med sin dansanta soul bana väg för den sista festen för dagen. De känns perfekt matchade till kvällens lineup som fokuserat på elektronisk pop, hiphop och experimentella uttryck – Jungles neosoul är i teorin den ultimata förlösande avslutningen. Förväntningarna ligger tunga i luften, publiken är ovanligt tyst och spänd som om de med sprittande ben som längtar efter dans trots att Polo & Pan precis avslutat ett färgsprakande set på scenen mitt emot.

Helt klädda i vitt och svart träder kollektivet ut på scen, nästan majestätiska i sin utformning. De rör sig synkroniserat men organiskt, så naturligt att det nästan slår över till någonting inövat, och lika kan sägas om musiken. De håller en otroligt jämn nivå, spelar de allra största låtarna utan att någonsin göra en omväg kring 4/4-beatet och utan att ramla och misslyckas. Slipade, synkroniserade, professionella. Jungle har beskrivits som ett fantastiskt liveband och det stämmer – allt låter oklanderligt, snyggt och perfekt anpassat till varenda liten del. All sång och alla instrument hittar precis rätt och deras uppenbarelse utstrålar värme och genuin lycka över att få stå precis där precis ikväll.

Samtidigt är det någonting som får publiken att tappa fokus efter ett par låtar. Den där spända stämningen från tidigare är som bortblåst och ersatt med en mildare version av tristess. Visst spritter det fortfarande i benen, för Jungles musik är som omöjlig att inte åtminstone röra huvudet upp och ner till, men nu pratar människor med varandra och dansen har stagnerat. Med ett försök att göra det intressant igen spelar de en ny, osläppt låt och det lågmälda i den skapar en spänning som inte visats hos dem tidigare. Konsertens höjdpunkt sker kort därefter, där den mörka Drops lyckas med att kombinera dansen och hjärtat med nya syntljud och en refräng som utvecklas till vad som känns som tusen gånger sin ursprungliga volym. Det är då, när en känsla tränger ut genom en hårt igenmurad vägg, som Jungle visar sig från sin bästa sida. För deras musik symboliserar ofta rena möjligheter och lycka som översätts till riktigt bra publikfrieri oavsett låt, men närheten till en organisk elektricitet lyser med sin frånvaro.

De avslutar på den kommersiella toppen med Busy Earnin’ som de förvisso gör fantastiskt bra. Badande i varmt orange ljus samlar de ihop kvällen och ger oss den förlösande dansen så många här krävde. Det är dansant, samspelt, stundvis spännande – men kontrasten till artister som Kamasi Washington som tidigare stått på samma scen är alltför påtaglig. Elektriciteten saknas, den där sista odefinierbara pusselbiten som kompletterar musiken och gör en konsert till någonting som inte faller i glömska inom ett par veckor, och vi försvinner oberörda ut när lamporna tänds.