London Grammar
Popaganda, 29/8 – 2014

Att Popaganda valt att boka London Grammar som näst största akt till fredagen kan ses som något av en chansning. Trion har visserligen blivit ett stort namn hemma i Storbritannien, men i Sverige har deras genombrott mest stått och trampat. På förhand har det varit oklart ifall de skulle locka särskilt mycket folk, men jodå, publiken breder ut sig framför scenen när det är dags. Det är inte alls förvånansvärt egentligen, London Grammar spelar nämligen den typen av lugn modern pop som nästan alltid blir populär i Sverige. Det är grunderna från The xx, med elektroniska trummor och en gitarr som är ensam i en tom ljudbild, tillsammans med den sorgsna stämningen från band som Daughter, där energin aldrig eskalerar eller försöker göra så. Sångaren Hannah Reid låter i sin tur ganska annorlunda från nyss nämnda bands dito och har snarare djupheten i rösten som den hos Florence Welsh.

När bandet går på så börjar dagen att skymma, luften är förhållandevis kylig för en sommarfestival och de flesta i publiken är mer eller mindre genomblöta efter ett par intensiva regnskurar under dagen. Hannah Reid har till och med på sig en vinterjacka, antingen till följd av detta eller för att låta den symbolisera något hos bandet. Allt är kallt, men det finns någonting i musiken som är värmande och just den känslan får de med sig perfekt på konserten. Vid en första anblick kan de tyckas vara händelselösa, men det är dumt att stanna kvar i den tron. Dot Major, på trummor och synth, verkar vara bandets stomme och är fascinerande att iakta. Han har många saker som försigår, men de ligger såpass i bakgrunden att de inte omedelbart märks. Han lägger några beats, övergår till att spela lite synth (detta utan beats) och sätter sig sedan och river av ett ordentligt trumset en kort stund innan han går tillbaka och gör något annat. Tack vare hans instrumentala uppbyggnad får låtarna en kraft och uppbyggnad som är det som gör London Grammar unika och i all mening moderna. De lägger ofta loopar på sig själva som gör att de kan ha bra många fler ljud som cirklurerar än de annars själva skulle kunna göra som trio, men i grund och botten nöjer de sig ändå med att låta sig själva vara avskalade och jobba emot en tyst och tom ljudbild.

Huruvida denna spelning blir London Grammars stora genombrott i Sverige eller inte är svårt att säga. Sett över konsertens gång är variationen liten och även om de redan invigda har mycket att bli hänförda av här så är det nog en del i publiken som somnar till en aning. Publikkontakt är inget som ett band som detta måste syssla med för att få det att fungera, men det finns definitivt mer att hämta ut när bandet växt till sig lite. Denna konsert visar åtminstone upp potential så det räcker och blir över.